Mortal Kombat

Striden bland fighting-spel har under 2000-talet stått mellan solklara ettan Capcom (Street Fighter, Marvel vs. Capcom) och utmanaren Namco Bandai (Soul Calibur och Dragon Ball). Det finns naturligtvis flera uppstickare, men de har antingen fallit på kvalitet eller brist av kommersiell attraktion.

Under 90-talet såg det dock annorlunda ut. Capcom var fortfarande en farlig aktör, men huvudmotståndet bestod av det väsentligt mer våldsamma Mortal Kombat från Midway.

Båda två såg ut att stanna i all evighet med tanke på antalet utgåvor och deras filmer, men till slut tog det stopp för dem. Midway misslyckades kapitalt, så pass att de gick i konkurs. Warner köpte i alla fall upp Mortal Kombat, som då mest påminde om ett lik som hade fått utstå en av deras egna "fatalities".

Nu har det under det nya bolaget skapats en ren och skär återupplivning som kort och gott går under namnet Mortal Kombat. Utvecklaren NetherRealm Studios har fått det svåra uppdraget, och när jag får hälsa på hos Warner för att testa det blir jag positivt överraskad.

Klyschan "att gå tillbaka till rötterna" används flitigt i deras marknadsföring, vilket tydligt syns i grafiken eftersom de väljer att gå ett eller kanske två steg tillbaka – det är nämligen 2D som gäller.

Under ytan hittar jag också ett rätt så simplifierat kontrollschema. Jag minns sedan Super Nintendo-tiden hur enormt komplicerade specialattackerna och avslutningarna var. Då fanns det inget som ens kunde likna användarvänlighet, utan det var via snack på skolan och speltidningar som jag fick reda på hur man kunde slita ut skelettet med ett enda ryck.

Numera finns det en nybörjarvänlig undervisning som visar att det oftast består av fem olika tryck, till exempel vänster, vänster, höger, höger och kryss. Det är alltså mycket lättare att komma in i dagens upplaga av Mortal Kombat än tidigare, något som jag anser är positivt.

Givetvis finns det också några andra nyheter. Bland det som står ut mest är en specialattack som zoomar in på motståndarens kropp, för att sedan gå över till en röntgen-bild som visar hur jag bryter ett eller fler ben på ett ganska så spektakulärt sätt.

Varianterna är flera till antalet, och gång på gång blir jag lite förvånad över hur pass långt utvecklarna väljer att gå när det handlar om det grafiska våldet. Oftast handlar det om att se brutna ben, men det som stannade i mitt minne är när en av karaktärerna stampar ett flertal gånger på fiendens ansikte. Resultatet är halvt skrämmande när jag ser hur tänderna mosas samtidigt som käken bryts på flera punkter.

Uppenbarligen vill Warner försöka sälja spelet på samma sätt som originalet marknadsfördes - att blodet är mer synligt än hos de mer "mesiga" konkurrenterna. Men det är faktiskt ändå ganska kul att spela mot varandra, mycket för att just detta verk skiljer sig ganska mycket i både vy och dess våldsamma koncept.

Matcherna mellan oss från spelpressen visar tecken på att det finns en hel del att erbjuda. Min första duell är en intressant blandning av att utforska och att använda sig av samma effektiva attack, där det är jag som står för det förstnämnda medan min motståndare gör det sista.

En sådan match kan naturligtvis bara sluta på ett enda sätt, nämligen en förlust för undertecknad. Men tack vare min nyfikenhet blir det jag som tar kommandot i resterande matcher, för nu kan jag inte bara flera olika offensiva drag utan även specialattackerna.

Dessa blir nyckeln till min vinst eftersom han jag möter inte har en aning om hur man utför dem, och det blir en klar lektion i att det faktiskt lönar sig att utforska istället för att repetera samma mönster om och om igen.

Frågan är bara ifall Mortal Kombat har det där extra som gör att jag väljer detta före alla andra, eller om stilen till slut är bara en ytlig liten gimmick? I april får vi svaret.