Recension: Dragon Age II

47 timmar senare sitter jag där. Kanske lite chockad, men förvånande nog är jag i slutet av ett BioWare-spel utan minsta antydan till varken ett stort leende eller tårar i ögonen.

Det är mest ett enda stort jaha till slutet på ett spel som jag fortfarande inte riktigt vet vart jag ska placera det, och jag känner mig ganska besviken. Jag är nämligen en mycket känslosam spelare, och jag tenderar att binda mig väldigt mycket till karaktären jag spelar då jag ser denna som en förlängning av mig själv. Detta betyder att jag involverar mig starkt i handlingen och mina kompanjoner tar besluten som måste tas på allra största allvar då jag vet att dessa har en konsekvens, och så har varit fallet sedan jag spelade Knights of the Old Republic för snart tio år sedan.

I slutet av Knights of the Old Republic grät jag glädjetårar, och det var första gången jag känt så för ett spel. Traditionen har upprepats sedan dess i bland annat Mass Effect (tårar), Mass Effect 2 (sprudlande glädje) och Dragon Age: Origins.

Origins lyckades med det perfekta, då det inte var två ytterligheter som du råkade ut för. Oavsett hur spelet slutade var det alltid något som gnagde, och realistiskt nog var det ständiga gråskalor med både positiva och negativa konsekvenser, vilket summerades på ett ypperligt sätt i slutet.

Tyvärr valde BioWare att strunta i detta till den uppenbart framhastade uppföljaren, där handlingens mycket konstiga tvister mot slutet och brist på val med konsekvens är en del av de många problem som Dragon Age II tyvärr lider utav. Handlingen är i mitt tycke det absolut viktigaste i ett rollspel, och det ska dock sägas att några av utvecklarens finaste stunder, någonsin, faktiskt går att hämta i spelet, men tyvärr ges dessa ögonblick av briljans alldeles för lite uppmärksamhet.

Du spelar som Hawke, kvinnlig eller manlig, och det är upp till dig att ta dig, din mamma och syskon till Kirkwall, då ni flyr från ert hemland Ferelden där The Blight pågår för fullt. Er hemstad Lothering är nedbränd och din pappa dog under attacken när armén krossades vid Ostagar då kungen blev förådd, och det verkar i allmänhet vara en god idé att fly.

För dig som spelat Origins känner du nog igen mycket av detta, då det är just dessa händelser det behandlade, och Dragon Age II börjar alltså i princip samtidigt som föregångaren.

Tekniskt sätt börjar väl inte riktigt handlingen här dock, då hela spelet utspelar sig i en återberättelse av dvärgen Varric som du möter en tid efter din ankomst i Kirkwall. Ett intressant grepp då jag gillar framing, alltså en historia i en historia. Det ger visst utrymme för överdrifter och underhållande inslag där Varric uppenbarligen tar sig friheter med vad som egentligen skedde, vilket känns uppfriskande.

Något som detta dock leder till är hopp i handlingen på flera år åt gången, vilket hade kunnat fungera alldeles perfekt om det inte vore för det faktum att det verkar som att Hawke ibland blivit nedfryst under tiden mellan de händelser där du kontrollerar honom (jag spelade som man) och hans val. Du får spela igen och det verkar verkligen som att du gör precis allting.

De runt omkring dig har bara väntat på din återkomst, även om det går att se att staden och karaktärer har utvecklats mycket lite - rekryter som gått till fullfjädrade soldater och andra liknande mindre detaljer. Även dina kompanjoner utvecklas under tiden du inte får spela, men det hade varit trevligare att se detta utvecklas tydligare när man väl spelade, då det återigen är som om de har burit på ett problem under tre år och väntat av någon outgrundlig anledning.