Eurogamer.se

Homefront

Hem grymma hem

Långt nedanför mig ser jag den kapade lastbilskonvojen jag ska eskortera till San Francisco. Den lilla men välbestyckade helikoptern jag flyger har än så länge lyckat slå ut de koreanska styrkorna längs med improviserade rutten men nu har man kört fast mitt på en bro.

Det enda vi kan gör för att köpa tid är att spränga bron bakom oss men det kommer att ta tid. Tid jag måste ge mina kamrater nere på marken. Så jag slår över till värmekameran för att se de inkommande fiendefordonen som rullar ut på bron.

Det är inga problem att rikta in den lättmanövrerade helikoptern så att mina sikten pekar på de inkommande motståndarna. Både missilerna och kulsprutan träffar sina mål med tillfredsställelse men detta är bara den första vågen och snart ser jag nya stridsfordon komma körande mot vår utsatta position. Det är dags att låta blyet flyga.

När jag såg Homefront på Gamescom-mässan förra året blev jag mycket positivt överraskad. Det såg inte bara riktigt snyggt ut utan verkade även ha en intressant bakgrundshistoria där man satsade stort på berättelsen och karaktärerna.

Mer om Homefront

När jag för några veckor sedan fick förhandstesta de första tre uppdragen i spelet togs jag ned på jorden och förutspådde att spelet skulle kräva ett rejält flerspelarläge för att konkurrera med de andra stora skjutspel som Bad Company 2 och Call of Duty 4: Modern Warfare.

Det visade sig att jag hade rätt i min bedömning, men det jag inte visste var att de tre uppdragen nästan var halva enspelarkampanjen som totalt är fördelad på sju kapitel. Förvåningen var därför stor när jag efter fem timmars spelande helt plötsligt fick se slutscenen.

Till en början trodde jag det var recensionsexemplaret som var förkortat men det visade sig att det var den förväntade längden. Jag har inget emot relativt korta kampanjer men att klocka in på under fem timmar är inte helt okej för ett spel till fullt pris och av denna kaliber då kanske inte alla enbart är ute efter att spela online.

Men hur bra är då de fem timmarna?

Kaos Studios har uppenbart sneglat en hel del på tidigare nämnda Call of Duty 4: Modern Warfare då nästan samtliga element från det spelat finns med fast i en lite annan förpackning. Skriptade eldstrider, ett uppdrag som kretsar runt krypskytte, ett kapitel där du skyddar dina kamrater från luften, stormning av rum i slowmotion och scener du upplever som skadad och utslagen på marken - ja, allt det vi tidigare sett i Infinity Wards serie finns med. Lägg sedan till att spelet har den mest anonyma huvudpersonen på många år.

Jag säger inte att kampanjen är direkt dåligt men det är heller inget nytt under solen. För att nämna något positivt är bakgrundshistorien med koreanerna som skurkar rätt intressant, om än lite långsökt. Utvecklarna har lyckat förmedla ett trovärdigt semi-postapokalyptiskt USA även om det ibland blir lite överpatriotiskt.

Att koreanerna framställs som det mest genomonda folket genom tiderna blir dock lätt tröttsamt i längden.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!