Tomb Raider Trilogy

Lara, färdiga, gå!

Historien om Tomb Raider är en ganska lång och komplex sådan – ett tiotal spel utspridda över femton år. Brittiska Core Design låg bakom de första sex spelen och därefter bytte serien utvecklar. Lägg därtill ett par filmer med Angelina Jolie i huvudrollen.

Efter en ganska lång trend av nedåtgående betyg förlorade Core Design förtroendet att utveckla fler spel i serien och Crystal Dynamics fick ta över ratten. De började med att gå tillbaka och identifiera vad ett Tomb Raider-spel borde vara och strök en hel del ur mytologin. Den planerade trilogin som påbörjats med Angel of Darkness skrotades, och de började på ny kula.

Huvudkaraktären Lara designades om litet grand - från snudd på en parodi av sitt bystiga jag till en mer levande, verklig karaktär. Styrningen och kontrollerna fick också en ordentlig renovering. Slutresultaten blev Tomb Raider Legend, Tomb Raider Anniversary samt Tomb Raider Underworld. Och det är dessa vi får uppleva i denna samling som rent berättelsemässigt bildar en logisk följd om man följer Crystal Dynamics kanon.

Vår huvudkaraktär Lara Croft är en brittisk arkeolog med en förkärlek för att hitta gamla reliker och artefakter i uråldriga gravvalv. Hennes röst i de här spelen är lånad från Keeley Hawes, som många kanske bäst känner igen som Zoe Reynolds i brittiska spiondramat Spooks eller Alex Drake från Ashes to Ashes.

Både Legend och Anniversary har tidigare varit utgivna till PlayStation 2, PC och Xbox 360, och det här är första gången dessa två spel når PlayStation 3. Underworld är precis samma spel som gavs ut 2008. Uppkonverteringen av Legend och Anniversary är definitivt duglig – spelen flyter på bra, men ser inte riktigt lika vassa ut som Underworld.

Legend och Underworld är väldigt snarlika spelmässigt, därför berör jag båda spelen som ett. Vi rör oss, som Lara, genom en ganska invecklad mytologisk story till väldigt variande, vackra miljöer. Laras resa tar oss till bland annat Bolivia, Ghana, Tokyo, Kazakstan och Thailand. Ingenting känns för märkligt för att besökas, och alla miljöerna är vackert uppmålade och levande.

Men det känns samtidigt lite distraherande med miljöbyten för miljöbytens skull. Det är nästan som om de trodde att spelaren skulle tröttna på att röra sig igenom samma miljöer för länge, eller att det grafiska teamet skulle tröttna på djungelmiljöer.

Fokus ligger mestadels på utforskande, klättrande och pussel – och på den sistnämnda punkten sviker varken Legend eller Underworld. Det finns en hel del pussliga sekvenser att ta sig igenom – plattor i marken som behöver tryckas ned i rätt ordning samt nycklar eller kugghjul att hämta för att aktivera gammal låsmekanik. Dessvärre är pusslen sällan särskilt svåra utan mer en övning i att springa och hämta saker.

Båda spelen har även en hög grad av stridande i sig. Detta är väl spelens kanske svagaste sida, särskilt om man drar en parallell till Uncharted-spelen. Fienderna är lika stryktåliga som i Uncharted, men Lara känns inte riktigt lika smidig att använda i strid som Nathan Drake.

Jämförelsen är lite orättvis då Legend kom ut före Uncharted, men Tomb Raider Underworld släpptes faktiskt ett år efter Uncharted.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!