Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Pirates! (C64, 1987)
Commodore 64-versionen av Sid Meier's Pirates! (som är det kompletta namnet på spelet) från 1987 kan vara världens bästa spel. Jag skojar inte; jag tycker verkligen så.
Innan vi ens visste vad sandlådespel var vecklade MicroProse ut en öppen värld i vilken vi aldrig riktigt visste vad som skulle hända - eller hur våra gärningar påverkade den. Pirates! är, för den som inte vet, en "sjörövarsimulator" med både strategi- och actionmoment och går ut på att ta en fattig plantageslav från smutsen till att bli Karibiens mest fruktade kapare.
Port Royale - där guvernörens dotter bor.
Ditt alter egos gyllene chans här i livet är det kaparbrev (Letter of marque) du får från antingen Spanien, Holland, England eller Frankrike och som låter dig sjöröva i flottans tjänst. Härefter är det fritt fram hur du vill leva ditt kaparliv; du kan välja att tjäna din nation väl hela livet eller dubbelspela med två eller fler nationer - eller bara strunta i allt och bli din egen pirat.
I Pirates! har yttre omständigheter du inte har kontroll över - som vem som råkat i krig med vem - lika stor betydelse som de du faktiskt direkt påverkar, vilket få spel erbjuder även i dag. Städer kan försvagas av epidemier eller på annat sätt vara helt annorlunda bestyckade än när du var där senast. Överhuvudtaget ligger inte världen som en öppen bok utan information måste antingen köpas av resenärer, samlas in på tavernor eller helt enkelt fås genom att du besöker platsen.
I takt med att du spelar går åren och ju äldre din rollperson blir desto svårare blir det att både fajtas och rekrytera dugliga besättningar. Sviktande hälsa, beroende på hur du levt ditt liv, avgör till slut när du tvingas pensionera dig om du inte redan gjort det frivilligt. Spelet räknar då ut ditt samlade värde och summerar resten av ditt liv; vilket yrke du kan luta dig tillbaka mot, hur din familj får det - och andra saker som stänger avslutningskapitlet i din pirats äventyrliga liv.
Veckans Retrokalkon: Skull & Crossbones (A500, 1991)
För den som älskade allt som hade med pirater att göra, likt jag, var det svårt att helt ignorera en speltitel med sjörövaranspelning. Det gjorde att jag då och då sprang på minor som Skull & Crossbones från Domark.
Det hela handlar om kapten Enöga (One Eye) som blivit av med sin piratskatt och jagar den onde trollkarl som stulit den. Jakten går genom nivåer med både ninjor och skelett, som sig bör.
Gäääsp! Motståndarna har lika tråkiga sablar som du.
Amigaporten lär härröra från ett arkadoriginal jag aldrig testat, men efter att ha diskuterat lite med folk som faktiskt provat kan vi konstatera att det tydligen inte ska vara så pjåkigt. Hemdatorversionen bjuder iallafall på otroligt enahanda beat'em up-action i vilket Enöga bara kan vifta lite på sitt svärd. Nog för att Amiga 500 led av brist på vettiga fightingspel i genren, men visst kunde man lagt till ett och annat move i den gode kaptenens arsenal?
Men tyvärr; i nivå efter nivå väller likadana fiender in som du enbart kan vifta ner med din lilla huggare - och det blir snabbt enormt tröttsamt. Dull & Mossbones, f'låt Skull & Crossbones, förtjänar inte att kommas ihåg annat än som kalkon.
