Eurogamer.se

Dissidia [duodecim] 012 Final Fantasy

Långt ifrån den slutgiltiga fantasin

Det finns spel som tar sig själva och sin mytologi på väldigt stort allvar. Sedan finns det spel där skaparna till synes tänkt "äsch, låt oss tänka lite utanför lådan. Vad kan vi hitta på som är så långt som möjligt ifrån kanon eller karaktärsrelationer."

Dissidia 012 Final Fantasy tillhör den sistnämnda kategorin. Till ytan ser det ut att vara skamlös fanservice, byggt och paketerat för att tillfredsställa en ganska smal grupp Final Fantasy-fans.

Men en närmare granskning visar att det faktiskt är mer än bara yta. Det finns en ganska komplex, tillfredsställande och intressant spelmekanik långt ner under ytan, om du inte blir helt förskräckt av Tetsuya Nomuras arketypiska karaktärsdesign eller berättandeformen.

Det här är inte ditt normala Final Fantasy-rollspel, utan snarare ett slagsmålsspel precis som föregångaren Dissidia: Final Fantasy. Originalet lät dig ta kontroll över en av Final Fantasy-spelens många hjältar och slåss mot skurkar samlade från de andra spelen.

I grund och botten är det här ett väldigt stridsfokuserat spel och striderna utspelar sig i förstörbara, tredimensionella arenor återskapade från familjära miljöer ur huvudspelen. Det påminner mer om gamla Powerstone än Super Smash Brothers, då striderna är snabba, oftast kaotiska och utspelar sig i alla tre dimensionerna. Arenorna är med ett fåtal undantag ganska stora och luftiga, och lätta att navigera.

Vad som är nytt i Dissidia 012 Final Fantasy jämfört med föregångaren är ett försök till att binda ihop de fristående striderna i en överliggande kampanj. Gudarna Chaos och Cosmos kämpar i en evig konflikt om kontrollen över en värld och har till sin hjälp frammanat ett antal legendariska krigare till sin respektive sidor. Lightning (FF XIII), Vaan (FF XII), Laguna (FF IX), Yuna (FF X), Kain (FF IV) och Tifa (FF VII) kämpar alla på Cosmos sida.

På Chaos sida har vi ett par legandariska Final Fantasy-skurkar, bland annat Kefka (FF VI), Kuja (FF IX), Sephiroth (FF VII), Ultimecia (FF VIII) och Garland (FF I). I kampanjen är dock bara de goda karaktärerna spelbara.

Tyvärr är kampanjens ramhandling, dess karaktärer och dialog av riktigt låg, närapå parodisk kvalitet. Det som hade kunnat vara en ganska rolig gränsöverskridande idé sjabblas bort med pinsam dialog och relativt allvarliga brott mot etablerade karaktärsdrag.

Som gammalt Final Fantasy-fan skär det lite hjärtat att höra Kefka (FF VI), numera degraderad till en översminkad harlekin, skämta om kroppsodörer. Röstskådespelarna gör dock ett ypperligt jobb, med tanke på materialet de har till hands.

Turligt nog kan jag utöver kampanjen hoppa direkt in i ett rent stridsläge, antingen för mig själv eller i flerspelarläget som går att nå över det trådlösa nätverket, och därmed få tillgång till ovanstående karaktärer plus de flesta personerna från första spelet. Allt i allt ett drygt trettiotal karaktärer finns att använda i striderna. Ifall du och en kamrat alltid har bråkat om vem som skulle vinna en duell mellan Cloud Strife ( FF VII ) och Squall ( FF VIII ) kan ni nu relativt empiriskt ta reda på detta.

Striderna, oavsett om det är i kampanjen eller fristående, kan jag välja att antingen köra i ett "action-" eller "rollspels"-läge. Rollspelsläget, som är nytt för uppföljaren, försöker plikttroget blidka rollspelsfansen genom att förenkla kontrollerna till att efterlikna det mer klassiska Active Time Battle-systemet som är genomgående för Final Fantasy-serien.

Du väljer menymässigt en handling och din karaktär utför den. Dessvärre fungerar det inte särskilt bra, då du behöver tajma det beroende på vad din motståndare gör, och då handlingarna inte får konsekvens direkt blir det faktiskt riktigt svårt att på ett schyst sätt köra striderna.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!