WWE All Stars

Anakronistisk stjärnsmäll

"Please DO NOT try this at home" står det på en laddningsskärm när jag startar upp WWE All-stars. Men då är det redan för sent. Utöver ett par trasiga glasögon, några blåmärken och en eller annan inredningsskavank har dock konsekvenserna av mitt eget wrestlande varit ganska milda.

Min wrestlinghistoria - liksom, inbillar jag mig, många andras i min ålder - börjar med NES-klassikern Pro Wrestling. När sedan matcher från amerikanska World Wrestling Federation (WWF, som sedermera blivit WWE, där E står för Entertainment) började sändas på svensk kabel-tv följde jag fascinerat de fabricerade konflikterna och de ofta dramaturgiskt finslipade matcherna.

WWE/WWF:s myllrande, melodramatiska mytologi är än idag fängslande - bakom historierna som spelas upp i ringen döljer sig personliga triumfer och tragedier; kärlek, svek och död. Darren Aronofskys film "The Wrestler" tog förtjänstfullt vara på det kraftfulla stoff som är amerikansk fribrottning härom året, och rekommenderas varmt till den som till äventyrs skulle ha missat den.

Mer om WWE All Stars

WWE All Stars gör dock inga pretentioner på att vara så värst mycket mer än nästa licensspel. Suffixet "All Stars" kommer av att de blandar dagens stjärnor (Superstars) med tidigare generationers (Legends). Därmed kan vi äntligen få svaret på vem som skulle vinna i en fajt mellan Hulk Hogan och John Cena, eller mellan 90-talsdominanten Bret Hart och nu regerande mästaren The Miz. Urvalet av spelbara karaktärer känns adekvat, och saknar jag någon karaktär kan jag enkelt skapa denne, eller för den delen en helt ny karaktär, i Create a Superstar-läget.

Wrestlingspel brukar ha intrikata kontrollscheman och eftersträva realism inom ramarna för den showsport wrestling trots allt är, men WWE All Stars doppar i stället mer än en tå i fightingspelträsket. Stjärnorna avbildas i seriefigurstappning, som påminner inte så lite om Street Fighter IV, med övermänsklig muskeldefinition och generöst återställande av flera sedan länge flyktade hårfästen (har Hogan någonsin haft hår på hjässan?).

Rörelserna under match har också tagit ett steg mot fightinggenren, och överdrivs med samma sorts serietidningsestetik - kastar jag min motståndare i mattan studsar han ofta upp minst lika högt igen och flera kast inkluderar nu spektakulära tremetersvolter. Från fightingspelen har de även importerat jonglering, som innebär att jag genom att slå en luftburen motståndare håller honom kvar i luften som en slagpåse.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!