Dungeon Hunter: Alliance

Hugg och hack utan tugg och snack

Första gången jag och en kompis fastnade i ett samarbetsläge i fantasymiljö var i Gauntlet på 80-talets hemdatorer. Vi kunde välja mellan att vara alv, barbar, magiker eller valkyria och hackade oss igenom nivå efter nivå, givetvis utan att bry oss om berättelsen bakom - magin kom från samarbetet och den döda, tomma spelglädjen i en okomplicerad flerspelartitel.

Efter att ha stött på samma koncept ett tiotal gånger efter det är det nu dags för PSN att få sin version av samma sorts spel, denna gång med namnet Dungeon Hunter: Alliance.

Jag måste nästan läsa på om spelet igen för att komma ihåg vad berättelsen handlar om; en ond drottning, som en gång var god, har tömt landet på resurser och förgiftar det långsamt. Du är en kung som dött men blir återuppväckt av en älva och måste ställa allt till rätta. Genom att ha ihjäl tusen och åter tusen monster, odöda och banditer.

Ensam lär du tröttna hyfsat snabbt, det gjorde iallafall jag. När samtliga fiender väller fram i vågor för att fokusera på enbart dig avslöjas enformigheten tydligare än när du gaddar ihop dig med en vän, antingen i soffan eller online, och adderar er egen taktik. Spel av denna typ frammanar nämligen en märklig oförmåga att stänga av och göra något vettigare, eftersom ni kan diskutera gårdagens match eller dricka ett gott glas öl samtidigt - utan att någon behöver bli anklagad för att sabba stämningen.

Karaktärsmässigt går det att välja mellan att vara krigare, tjuv eller magiker och skillnaden mellan de tre ligger främst i grundegenskaper som styrka, smidighet och så vidare - samt i de specialfärdigheter de kan lära sig. Era nivåer stiger som väntat i takt med att ni skördar erfarenhetspoäng och inget radikalt eller unikt finns att hitta i själva spelmekaniken eller färdighetssystemet.

Mer om Dungeon Hunter: Alliance

Vapen och föremål kan hittas i olika material och med olika grad av magi och för att ni ska slippa lägga era dyrbara tid på att ständigt kasta föremål kan ni slå på automatisk kassering av dåliga föremål, så att du alltid låter spelet välja vad som är värt att behålla.

Dungeon Hunter: Alliance påminner i mångt och mycket om det Dungeon Hunter 2 som redan finns att tillgå på iPhone och iPad med den skillnaden att du kan välja att styra din figur med antingen din Dualshock eller din Move-pinne.

Gör då Move-gimmicken något för själva spelupplevelsen eller är den bara ett nödvändigt ont? Njäeo, säger jag - du kommer avgjort närmare känslan av att styra med en vanlig datormus - men frågan är om det är denna känsla jag personligen är ute efter när det gäller denna typ av spel? Jag är själv kluven, men inser att en del föredrar Move i detta fall.

En annan viktig ingrediens i Dungeon Hunter: Alliance är det onlineläge som låter dig spela med antingen främlingar eller kompisar du redan känner. Detta funkar i de flesta fall ungefär så bra som man förväntar sig och vill ni dessutom diskutera med varandra så löses såklart det också genom vanlig blåtandschatt eller liknande.

Det jag dick inte riktigt förstår mig på är de onormalt långa laddningstiderna. För att vara en nedladdningsbar titel får vi vänta hyfsat länge innan startmenyn laddat klart och nästan lika länge innan vi är igång. Skulle ni sen råka gå in i fel område väntar ytterligare en halv minuts laddtid innan ni kan vända tillbaka dit ni egentligen skulle. Det stör inte själva spelandet men mellan olika områden känns laddningstiderna plågsamma för den kräsne spelaren som är van vid snabba ryck.

God underhållning för två spelare som mest vill slappna av och umgås; tråkig underhållning för den som har Diablo-abstinens och vill leka hjälte. Ensam bildar nämligen inte mycket till allians.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Dungeon Hunter: Alliance Jimmy Wilhelmsson Hugg och hack utan tugg och snack 2011-04-19T10:00:00+02:00 6 10

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!