Recension: Portal 2

Hur gör man en uppföljare till ett universellt omtyckt och hyllat spel som Portal? Ja, det allmänt vedertagna receptet är "mer, större, bättre", och det är något som Valve har anammat även i detta fall.

Där det första spelet var en delikat munsbit - en perfekt liten dessert i femrättersmenyn The Orange Box - så är Portal 2 större och längre på alla sätt, och det måste förstås så vara när det nu skall stå på egna ben. All oro för om det skall klara det kan dock härmed avskrivas - detta är sannolikt en av årets största spelupplevelser.

Det mesta är dock väldigt bekant; när spelet startar får jag återigen ikläda mig rollen som den anonyma hjältinnan Chell, och med hjälp av min portalpistol måste jag pussla mig fram genom ett antal rum i förstapersonsperspektiv på det mystiska Aperture-testcentret.

Det borde vara en ensam resa på många sätt då jag är den enda levande varelsen som rör mig genom de kala miljöerna, men sällskap finns liksom förut ofta av rösten från GLaDOS, datorn som kontrollerar hela anläggningen. Denna gång är hon dock inte ensam, och mer sällskap kommer från en liten förvirrad robotassistent vid namn Wheatley och även rösten från Apertures grundare.

GLaDOS är sig lik med sin iskalla sarkasm och sitt mordiska sinne och hennes elaka prat underhåller spelet igenom. Den verkliga stjärnan är dock Wheatley som fått låna sin röst av Steven Merchant, och inte sällan finner jag mig stående ett par sekunder extra i vissa rum bara för att lyssna på hans förvirrade och fantastiskt underhållande rabblande.

Om Steven Fry mer än gärna skulle få läsa godnattsagor för mig så skulle Steven Merchant kunnat få läsa min deklaration, sidan på mjölkkartongen eller vad som helst högt och jag hade antagligen skrattat och njutit ändå. Tillsammans med ruskigt välskriven dialog spelet igenom är detta förstås en vinnande kombination.

Mer och större skrev jag i inledningen och givetvis är kampanjen betydligt längre än i Portal, då den för mig tog ganska exakt den dubbla tiden att ta mig igenom och klockade in på runt nio timmar. Men det är inte bara speltiden som är större, faktum är att skalan i Portal 2 är en helt annan. Många av de rum eller områden jag befinner mig i är verkligen enorma med bottenlösa avgrunder och byggnader i fjärran, och zoom-knappen på min handkontroll får verkligen komma till användning.

Detta ger välbehövlig variation i pusslandet men leder också till den största kritiken jag har mot spelet. I många av de största områdena i spelets mellansegment rör jag mig i de övergivna ruinerna av delar av Aperture, och utan någon röst som peppar eller pikar mig är ödsligheten total. Pusslen är här inte heller alls lika tighta och tempot i hela spelupplevelsen sjunker betänkligt.