Veckans Retrokanon - Doki Doki Panic

Veckans Retrokanon är en återkommaande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Doki Doki Panic (NES, 1987)

Denna veckans retrokanon är ett spel jag inte tror särskilt många har testat, även om de flesta känner igen det.

När Super Mario Bros 2 släpptes i Japan 1986 var inte resten av världen särskilt nöjda med utvecklingen. SMB2 såg nämligen exakt likadant ut som dess populära föregångare; samma fiender, lite svampmodifikationer och en rejäl höjning av svårighetsgraden var det enda som skilde spelen åt.

Amerikanerna trodde inte att det nya spelet skulle föra utvecklingen framåt, utan istället tappa i popularitet. Det ansågs även vara alldeles för svårt för att fansen skulle njuta av det (och jag lovar, det är det).

Beslutet blev istället att göra om det japanska spelet Yume Kōjō: Doki Doki Panic till det Super Mario Bros 2 vi alla känner till. Likt det västerländska SMB2 startar du varje bana med att välja en av fyra karaktärer och i själva spelet plockar du upp prylar över huvudet och kastar fiender på varandra.

Det lustiga är att det här spelet till en början var tänkt som ett kooperativt tvåspelarspel med Mario i huvudrollen, i vilket de två spelarna samtidigt skulle kunna kasta runt block och varandra. Detta ansågs dock inte vara roligt nog och lades på is tills Doki Doki Panic utvecklades ur dess aska.

Veckan Retrokalkon: Where's Waldo (NES, 1991)

Inte helt okända Bethesda Softworks skapade i början av 90-talet ett spel för den som inte orkar att vända sidor i en bok.

Where's Waldo är en klassiker när det gäller pekböcker för småbarn. I ett myller bland andra personer gäller det att lokalisera Waldo (han heter Wally i vissa delar av världen). Spelet fyller dock ingen större funktion, då man lika gärna kan sitta framför en riktig bok.

De olika svårighetsgraderna innebär att du har mer eller mindre tid på dig att lokalisera Waldo - och när han väl hittas kan du gå vidare till en ny spelplan.

8-bitarsgrafiken gjorde ingen människa glad och i princip alla karaktärer skulle kunna vara ditt mål. Att spelet dessutom var fyllt med buggar gjorde det i princip ospelbart. Även för småbarn.