Recension: L.A. Noire

På rätt sida av lagen

Plattform som testats: PlayStation 3

Det tunga regnet öser ner när jag styr bilen upp för den dystra kullen i utkanten av staden. Vilken annan dag som helst hade denna plats varit mer idyllisk men det som väntar på krönet är långt ifrån en picknick i solskenet. Min partner och jag kliver ut ur bilen och blir mottagna av en polisman som förklarar läget. Ytterligare en kvinna har blivit brutalt mördad och dumpad utan kläder.

Jag har sett detta innan och mönstret är för likt för att vara en slump.

L.A. Noire har tagit sin goda tid på sig för att komma ut till försäljningshyllorna. När spelet för många år sedan visades upp för första gången var det exklusivt till PlayStation 3. Allt eftersom tiden gick och förseningarna gick hand i hand ändrades detta men Rockstar Games och den australienska studion Team Bondi har nu äntligen släppt spelet med buller och bång.

Spelet tar sin plats i Los Angeles strax efter Andra världskrigets slut och vi tar oss an den nykläckta polismannen Cole Phelps, krigsveteran och rent allmänt en rättskaffens kille. Tack vare sin erfarenhet från kriget och sin intelligens stiger Cole snabbt i rang inom stadens polisstyrka och snart är han involverad i Los Angeles allra skitigaste och mest dekadenta händelser. Den glamorösa stadens undersida är smutsigare än man kan tro.

Mer om L.A. Noire

Du kommer att leda Cole i sina bravader inom polisen, från vanlig patrullerande polis till detektiv inom flera olika rotlar som mord, sedlighet och mordbrand. Det börjar men rätt enkla, amatörmässiga brott men du kommer sinom tid att få ta ha hand om fullskaliga och uppmärksammade brottsutredningar med flera olika misstänkta.

Det är just detta som är spelet mest intressanta vinkling. Du är faktiskt polis och kan inte gå omkring och skjuta folk hur som helst utan är rätt låst inom lagens ramar. Detta gör spelet till den eftertänksamma spelarens Grand Theft Auto. För visst finns det likheter mellan L.A. Noire och Rockstars egna titlar som just GTA och Red Dead Redemption.

Los Angeles är - precis som Liberty City i Grand Theft Auto och New Austin, Nuevo Paraiso samt West Elizabeth i Red Dead Redemption - stort, utbrett och dessutom fantastiskt detaljrikt. Du kan åka precis vart du vill men skillnad mot de tidigare nämnda titlarna kommer du vara lite mer låst till dina uppdrag som polis. Det hela påminner mer om upplägget i Mafia: The City of Lost Haven där staden var helt öppen men spelet uppdelat på fördefinierade scenarion.

Jag tycker personligen det är ett jättebra upplägg som gör att du blir helt fokuserad på den utmärkta historien som Team Bondi vill förmedla. För det är just berättelsen om Cole Phelps som är det viktigaste, spelandet i sig är bara ett sätt att förstärka berättelsen.

Kommentarer (5) Latest comment 12 månader sedan

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

  • anwest #1 12 månader sedan

    Perfekt, det här blir ett köp så snart jag är klar med Mass Effect 2!
  • Hertsh #2 12 månader sedan

    Jag har bara hunnit med mitt första förhör och köra runt lite i staden men jag gillar verkligen spelet. De väver in tillbakablickar i Coles liv snyggt mellan momenten och jag antar att det framöver kommer göra att man blir lite mer emotionellt knuten till Cole och hans reaktioner/val i spelet. Ser fram emot resten väldigt mycket.
  • feki #3 12 månader sedan

    Det var en omvälvande resa. Jag tyckte handlingen tappade fokus lite för mycket mot slutet. Vissa cases var inte riktigt lika skarpa som andra, men överlag ett helt klart intressant spel.

    Dock, gunfightandet suger lika illa som alla andra Rockstar-utgivna spel. Men det är inte så mycket i fokus. ;)
    Dock känns Phelps lite bipolär. Växlar lite för mycket mellan snäll/varm och elak/kall från dialograd till dialograd under förhör.
  • Galten75 #4 12 månader sedan

    det reagerade jag också lite på. Ena sekunden är han tillmötesgående och förstående för att i andra ryta till och hota personen man frågar ut. Rätt komiskt ibland.

    // G
  • feki #5 12 månader sedan

    Just de totala tempoväxlingarna känns lite småslarvigt, och det sticker ut en del. Särskilt i ett fall - där han pratar med en ung tjej så känns det direkt surrealistiskt med tanke på omständigheterna.

    Det är precis som dom kört lugna repliker en dag, arga repliker en annan dag, utan att instruera skådisarna i hur dialogerna hänger samman. Väldigt märkligt.

    Tyckte att Phelps, eller röstskådisen bakom, var lite platt och nyanslös överlag men de flesta andra briljerade. Fontaine i synnerhet. Och såklart, vansinnigt bra läppsynk/ansiktsuttryck som fångats.