Veckans Retrokanon - Ys: The Vanished Omens

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Ys: The Vanished Omens (SMS, 1987)

SEGA Master System var min första riktiga spelkonsol - C64 är ju faktiskt en dator - och det var med denna jag fick uppleva mina första japanska rollspel. Jag funderade på att göra en återblick av giganten Phantasy Star men av någon anledning dök istället Ys: The Vanished Omens upp på ögonlockens insida (det är alltså mer än skärmar som kan få bilder inbrända? /red.anm.).

Ys: The Vanished Omens skiljer sig en del från de andra rollspelen jag spelade på den tiden. Till en början är världen ganska begränsad; den är inte jätteliten, men du knatade igenom den på inte alltför lång tid. Det fanns därmed heller inte många städer eller andra platser att besöka, vilket istället gjorde att du fick någon slags emotionell koppling till platserna och personerna som bor där.

Gör dig redo för en episk strid av sällan skådat slag.

Striderna är heller inte någon tumvrickande historia. Faktum är att de inte involverar något knapptyckande överhuvudtaget. Du springer helt sonika in i din motståndare med svärdet först; klurigare än så är det inte. Däremot kräver detta spel en hel del tålamod. Om jag minns rätt spenderade jag väldigt mycket tid på att får hjälten Aron att gå upp i nivå.

Just detta extrema nötande var spelets största problem. Idag skulle vi kanske inte acceptera det, men för 24 år sedan var det något vi fick genomleva för att få uppleva de riktigt bra stunderna. Då serien överlevt till dags datum är jag nog inte den enda att tycka så.

Veckans Retrokalkon: Dragon Crystal (SMS, 1991)

SEGA Master System erbjöd förvånansvärt få rollspel och det är därför lite tråkigt att vi hittar några riktigt dåliga sådana till konsolen.

Dragon Crystal hakade på trenden med slumpmässigt ihopsatta nivåer för att försöka öka spelets livslängd. Tyvärr misslyckades utvecklarna med allt annat, vilket inte gjorde spelet så långlivat de initialt hoppats på.

Någon måste ha haft sin studentskiva här?

Nackdelen med en värld skapad vid början av varje spelomgång är att spelet helt tappar all personlighet; det gick helt enkelt inte att lägga in särskilt mycket djup och komplexitet. Ett rollspel utan djup eller permanent värld kommer att kräva helt andra kvaliteter för att bli roligt. Kvaliteter som SEGA inte alls levererade med Dragon Crystal.

Spelet är fulare än andra rollspel som är betydligt äldre och musiken är i praktiken en och samma slinga genom hela upplevelsen. Den slutgiltiga produkten är långt ifrån lyckad.