Dungeons & Dragons: Daggerdale

Hacka, hacka monster - vad ska monstret smaka?

Dungeons & Dragons: Daggerdale är ett grottkryparspel av den allra mest avskalade och enkla sort man kan tänka sig.

Det innehåller troll, erfarenhetspoäng, mängder av enkla uppdrag och fruktansvärt mycket hamrande på knappar, varken mer eller mindre.

Vid äventyrets början ställs du inför ett val mellan fyra olika färdiga karaktärstyper. En dvärgpräst, en alvtjuv, en hobbitmagiker och en människokrigare. När valet är gjort presenteras du den något diffusa handlingen via en kort filmsekvens och sedan är det bara att kasta dig in i grottorna och hacka monster.

Den avskalade ytan gör sig påmind genom i stort sett hela upplevelsen. Det finns ett par kraftiga attacker som kräver lite uppladdning och det finns några snabba som gör mindre skada. Mer avancerat än så blir det aldrig.

Mer om Dungeons & Dragons Daggerdale

Uppdragen och miljöerna de utspelas i är inte särskilt sofistikerade heller. När jag avrundar i ett område och beger mig till ett nytt känns det mest som att nyanserna av brunt, grått och svart skiftar en smula och inte som att jag faktiskt kommit till en ny plats. Det enda som går att interagera med är de tusentals tunnor som någon ihärdig dvärg slitit häcken av sig för att få på plats, en och annan uppdragsgivare och såklart alla de drivor av knytt och monster du måste hacka dig igenom för att komma någonvart.

Det är lite beklämmande att Daggerdale är ett så hafsigt hantverk. Stommen är trots allt ett spel som innehåller precis allting det ska göra. Jag går upp i nivå i lagom takt och får nya förmågor. Det finns drivor med vapen och rustningar att pilla med och känslan av att karaktären hela tiden blir lite bättre och lite mer redo att dräpa slutbossen finns där den också.

Det som skonar Daggerdale från en rejäl sågning är möjligheten att spela det tillsammans med tre kamrater, online eller lokalt. Delad glädje är utan tvekan dubbel glädje.

Om inte annat kan vi faktiskt skratta lite ihop åt spelets ofta dråpliga presentation eller åt någon av de konstiga saker som inträffar emellanåt. Under en session råkade exempelvis jag och tre andra äventyrare ut för ett uthållighetstest utan dess like, då spelet valde att generera samma våg av fiender om och om igen. Vi kämpade tappert ett bra tag, men en efter en förstod vi att något var på tok och till slut så började vi garva ordentligt åt det hela och tog det gemensamma beslutet att medvetet låta elakingarna vinna.

En av de primära anledningarna till varför flerspelarläget är en angenämare upplevelse är det faktum att man slipper börja om från början på ett uppdrag varje gång ni stupar. I enspelarläget kan detta få den mest envise av spelare att slita sitt hår och misshandla handkontrollen.

Sammanfattningsvis får man konstatera att Dungeons & Dragons: Daggerdale aldrig riktigt lyfter sig ur medelmåttenivå. Enkelheten kan kanske vara befriande för somliga och livslängden för den som faktiskt uppskattar spelet är väl tilltagen för att vara ett nedladdningsbart spel.

Innehållet är dock, hur man än vrider och vänder på det, inte särskilt genomarbetat. Jämför man med spel som Torchlight på Xbox 360 och PC, eller Dungeon Hunter: Alliance på PS3 så bleknar det om möjligt ännu mer.

Att prova före köp är något jag råder alla som törstar efter ett spel av den här typen.

4 / 10

Läs vår betygspolicy Dungeons & Dragons: Daggerdale Joakim Håkansson Hacka, hacka monster - vad ska monstret smaka? 2011-06-03T13:00:00+02:00 4 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!