Recension: The Witcher 2: Assassins of Kings

Det är lika bra att säga det med en gång. CD Projekt har med sitt The Witcher 2 – Assassins of kings totalt förstört alla andra rollspel som någonsin släppts till något format.

Jag kan nämligen inte se framför mig att någon annan spelstudio kan komma att överträffa det här inom den närmsta tiden. Även spel jag tittar efter i backspegeln får se sig besegrade av det här.

Den stora aktören på dagens rollspelshimmel får väl sägas vara BioWare. Deras två nutida storspel i genren, Mass Effect och Dragon Age, drar in miljoner och åter miljoner till den kanadensiska utvecklingsstudion.

Att de polska utvecklarna från CD Projekt skulle kunna skapa något som skulle röra till i rollspelsgrytan var det nog inte många som trodde. Visst var debutspelet The Witcher fantastiskt, men jag hade inte slut på superlativen efter att ha spelat klart det.

Jag kan inte heller låta bli att tänka på när Peter Molyneux pratade om alla val vi hade och deras betydelse i Lionheads spel Fable. I The Witcher 2 blir allt Molyneux pratade om för 7 år sedan verklighet.

Valen du gör i The Witcher 2, ibland under tidspress, förändrar hur spelets historia utvecklar sig. Det finns mängder av små val som skapar både vänner och ovänner men även stora val som skapar ett omspelningsvärde värt namnet.

Likt som de flesta BioWare-spel kan du som har spelat det första spelet importera din sparfil för att få en fortsatt upplevelse med de valen du gjorde då.

I spelets tre akter kommer du att få följa Geralt på ett hisnande äventyr. Du kommer att uppleva stora bosstrider, erotiska möten, storslagna vyer och en fängslande berättelse.

Just erotiken har varit ett av de stora samtalsämnena inför The Witcher 2. Jag minns ju själv all uppståndelse det var inför släppet av Mafia 2 där 2K Czech delade spelvärlden i två läger tack vare deras omotiverade exploatering av kvinnokroppen.

CD Projekt har, trots sin ringa ålder som spelstudio, lyckats skapa ett spel där sexuella relationer mellan två vuxna spelkaraktärer inte känns krystade eller konstgjorda.

Tvärtom känns de väl ingjutna i historien om Geralt och inte på något sätt där bara för att skapa rubriker.