Förtitt: Aliens: Colonial Marines

E3 Expo-lokalerna öppnas snart för allra första gången det här året, och jag infinner mig redan i mässhallen vid ett stängt rum som har fått en bunkerdekor i papp. Aliens: Colonial Marines är namnet på spelet som vi står och väntar på att få se när Randy Pitchford och gänget riggar upp demonstrationen som ska ges.

Till slut får jag komma mig och ta plats fram för en bild som har skapats med hjälp av sex stycken platta tv-apparater. Först får jag se en trailer med några snabba klipp som flyger förbi alldeles för snabbt.

Innan Gearbox startar upp demonstrationen berättar Pitchford att spelet utspelar sig några månader efter att Ripley har sprängt sönder basen LV-426 i actionklassikern Aliens - Återkomsten. Handlingen kretsar kring en styrka som har landat på planeten för att söka efter en viss Ellen Ripley, helt ovetandes om vare sig förstörelsen eller att det finns läskiga monster med syra som blod.

Allt börjar ombord på ett skepp som träffas av något oidentifierat föremål. Snabbt och desperat söker de efter en flyktkapsel som ska rädda dem, och av en ren slump finns det en sådan. Efter en skakig början ser de att lägret knappt existerar längre, utan det som kvarstår är mestadels metallskrot.

Till slut lyckas de lokalisera en byggnad som mirakulöst har klarat sig, och i jakten på ledtrådar för uppdraget är det några prickar som dyker upp på den ikoniska radarn. Truppen skrattar mest åt det och avfärdar allt som något tekniskt problem.

Leendet byts dock snabbt ut mot en skräckfylld blick när de ser alla xenomorfer som klättrar på både väggar och tak. Innan de ens hinner reagera får en och en annan person tidigt möta döden, och inte blir det bättre av att strömmen av fiender aldrig sinar.

Den intensiva starten innehåller vanligt skjutande, utplaceringar av vapentorn samt närstrider, och när det till slut blir lite lugnt passar Gearbox på att introducera samarbetsläget som sker helt dynamiskt utan några som helst hack.

Via nätet eller lokalt nätverk kan en vän när som helst aktivera sig för att hoppa in och hjälpa till. Istället för att ta över en datorstyrd medhjälpare dyker det upp en ny person som kan hjälpa till, vilket inte precis skadar eftersom det är så pass många fientliga varelser.

Vyn är i förstapersonsperspektiv, och under delen jag får se finns det inte heller några tydliga mätare. Istället använder Aliens: Colonial Marines den numera obligatoriska rödfärgen vid skada, men även vapnets lilla display som visar upp hur många skott du har kvar. Det är ytterst smidigt och högt bidragande till stämningen som målas upp.

Efter en situation där allt blev mörkt är det åter igen dags för lite blytung action när jag för första gången får se en helt ny varelse som påminner lite om en mindre och smidigare drottning, fast med en smalare huvudkam. Denna krabat är riktigt jobbig med sina skallningar, men tack och lov hittar en i styrkan samma typ av exoskelett som Ripley använde sig av när hon slogs med drottningen i Aliens. Trots det blir det alldeles för mycket, och demonstationen avslutas med att en alien tränger in spelaren mot en vägg för att sedan lätt skaka och sträcka ut den mycket läskiga hybriden av huvud och tunga.

Något mer än så får jag inte se den här gången, men Pitchford berättar glatt att spelet släpps till PC, PlayStation 3, Wii U och Xbox 360 under 2012. Själv kan jag knappt bärga mig tills jag får greppa handkontrollen och skjuta ner syramonstren i Aliens: Colonial Marines.