Eurogamer.se

Red Faction: Armageddon

På ruinens brant

Red Faction som spelserie har alltid haft sin förstörelsemekanik som sitt allra största försäljningsargument, något som även den nya iterationen Red Faction: Armageddon tar fasta på.

Handlingen utspelar sig på Mars, 50 år efter föregångaren Red Faction: Guerilla och dess blodiga revolution mot den korrumperade militärgruppen Earth Defense Force. Denna gång utgörs det stora hotet av fanatiska sektmedlemmar vars enda önska är att förgöra allt liv på den röda planeten.

Du axlar rollen som Darius Mason, ättling till föregångarens protagonist Alec Mason, som tillsammans med militärstyrkan Red Faction misslyckas med att förhindra sektmedlemmarna att sabotera maskineriet som skapar en stabil atmosfär.

Resultatet efter terrordådet blir att ytan i stort sett blir obeboelig för kolonisterna, som tvingas att fly ner under planetens yta, in i de massiva gruvsystemen. Läget förvärras ytterligare när sektmedlemmarna lyckas frigöra de insektsliknande urinvånare av Mars, vars aptit för blod inte vet några gränser.

Du förstår ganska snart att spelutvecklaren Volition har tänkt om en hel del sedan det senaste spelet. Den gigantiska lekplatsen har nu ersatt med ett mer linjärt och traditionellt uppdragsupplägg. Tanken är förstås god att skapa en fokuserad spelupplevelse, men samtidigt missar utvecklaren varför Red Faction: Guerilla blev den njutbara upplevelsen som det faktiskt blev, nämligen det fria upplägget som exponerade förstörelsemekanikens fulla potential.

Sceneriet består nu till mestadels av mörka gruvschack, som tyvärr gör att striderna blir mindre dynamiska och omvandlas till identitetslösa korridorstrider.

Titelns otroliga förstörelsemotor saknar fortfarande motstycke i spelvärlden, och det är fortfarande riktigt kul att demolera byggnadskomplex med en välfylld vapenarsenal. Spelet är som allra bäst när man tvingas att tänka taktiskt och därefter systematiskt ta ut bärande pelare för att rasera byggnader fyllda med fiender.

Tyvärr är dessa tillfällen allt för få till antalet och ibland känns möjligheten till förstörelse mer som en gimmick än nödvändighet. Med detta sagt är förstörelsen långt ifrån fulländad och du stöter titt som tätt på lustigheter där till exempel hela byggnader kan hållas stående för att en enda bräcklig bjälke återstår.

I sin arsenal av verktyg och vapen hittar man många intressanta föremål inkluderat den klassiska släggan, trotjänaren Nano Rifle och det alldeles fantastiska singularitets-geväret som skickar iväg energi som imploderar. Den största nyheten är stridshandsken som besitter många användbara funktioner.

Förutom möjligheten att skapa ett kraftfält och en stark tryckvåg som kan förstöra det mesta, kan man även använda den för att reparera skadade konstruktioner. Detta är en absolut nödvändighet för att avancera genom byggnader där oftast trappor och ramper blir bortsprängda efter en kort eldstrid.

Vid din sida har du även en artificiell intelligens vid namn S.A.M. som oftast förklarar situationer och vad som behöver göras, samt levererar äventyrets enda spår av komik.

Ju längre du avancerar in i handlingen desto fler karaktärsuppgraderingar låser du upp. Dessa uppgraderingar köper du genom att samla på dig skrot från förstörda konstruktioner och byggnader. Du kan välja att till exempel expandera din livsmätare, få tillgång till större ammunitionsbehållare eller uppgradera din stridshandske med nya krafter.

Med dessa ingredienser bjuder spelet på en helt klart duglig stridsmekanik som är roliga till en början, men som tyvärr blir lidande av upprepningen som uppstår i den monotona nivådesignen.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!