Recension: inFamous 2
Blixtar och dunder
Plattform som testats: PlayStation 3
Spelet inFamous kom 2009 som en blixt från klar himmel och försökte röra upp i sandlådespelgenrén med sin blandning av superhjältekrafter, parkour och tunga moraliska val.
Det blev ganska kvickt ett av mina favoritspel den våren då jag uppskattade skalan, friheten och framförallt hur roligt det var att navigera världen och ha ihjäl fiender på kreativa sätt. Nu har inFAMOUS 2 kommit hit och jag har gett mig in i uppföljaren med höga förväntningar.
Cole MacGrath, cykelbudet som mot sin vilja blev en superhjälte, är tillbaka. En dryg månad efter att inFAMOUS kom till sin ände befinner sig Cole och hans kamrat Zeke fortfarande i Empire City. Med den mest omedelbara katastrofen avvärjd är det dags att blicka framåt.
Visionerna Cole fick i slutet av första spelet om en ny stor fiende spökar fortfarande i hans huvud och han inser att han behöver bli starkare för att kunna ha en chans mot denna best. Han behöver gå i hårdträning och skaffa lite nya, tuffa krafter.
En ny bekantskap har anslutit sig till gänget och det är NSA-agenten Lucy Kuo. Hon säger sig ha lite idéer om var Cole ska kunna hitta lite mer juice då hon varit på uppdrag i staden New Marais och att det tydligen var där det horribla Ray Sphere-vapnet först framställdes.
New Marais skiljer sig en del från Empire City. Det är färggladare, har mer neonskyltar och annorlunda stadsplanering, inte ens i närheten av det monotona och gråbruna Empire City. Precis som i det tidigare spelet får du inte tillgång till hela kartan direkt utan den måste sakteligen låsas upp.
Staden visar sig styras av en ganska fundamentalistisk herre vid namn Bertrand och hans privata milis. De uppskattar inte att det börjat dyka upp människor med övermänskliga krafter utan finner stort nöje i att patrullera gatorna och plåga civilbefolkningen och Cole.
Ett normalt problem med uppföljare av den här brukar vara nollställandet av karaktären som innebär att du får lära dig gamla förmågor och återinförskaffa vapen från grunden. Den spelgenre som lite skämtsamt brukar kallas för Metroidvania är ökänd för att låta både Simon Belmont och Samus Aran förlora alla sina vapen och krafter inför varje nytt äventyr.
Tyvärr gör sig även inFAMOUS 2 skyldigt till detta fenomen. Ganska kort in i handlingen händer naturligtvis någonting som kastrerar Cole och vi får börja om på ny kula.
Du kanske även gillar...
-
Håller spelmusik på att tappa takten? 4
-
Recension: Datura 0
-
Tecken på Mirror's Edge 2 och Battlefield: Bad Company 3 1
-
Recension: Fable Heroes 0
-
Square Enix prioriterar nytt över nyversion av Final Fantasy 7 3
-
Minecraft på Xbox 360 säljer en miljon exemplar 1
-
Sonic och Deus Ex dyker upp på PlayStation Store 0
-
Ekonomiska problem för 38 Studios 0
-
Diablo 3-servarna fulla sen lanseringen 4
-
Utvecklaren Cave lägger ner två Vita-spel 1
-
Stora förändringar på gång för FIFA 13 0
-
Recension: Prototype 2 0
-
Animerad trailer för Pokémon Black and White 2 0
-
Nya bilder från Crysis 3 0
-
Releasefest för Diablo III på Webhallen i Stockholm blev en succé 1
Kommentarer (5) Latest comment 11 månader sedan
Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!
Kommentaren ligger under visningsgränsen Visa
Kommentaren ligger under visningsgränsen Visa
Kommentaren ligger under visningsgränsen Visa
Spelade precis klart den goda storyn igår och måste säga att jag till slut blev lite besviken. Ettan var briljant. Tre öar, tre distinkt olika scenarion som ändå knöts ihop. Svårighetsgraden steg allt eftersom men samtidigt blev Cole starkare. Tvåan tappar lite här, och blir istället ganska repetitiv framåt slutet. Sidouppdragen är mindre varierande (allt slutar med att du måste döda nån stor jobbig jäkel), det är mindre cutscenes i serieform och fienderna är lite tråkigare, lite segare och mycket färre i variaton.
Och två saker irriterar skiten ur mig: det blir lättare att hitta blast shards när du kan uppdatera en kraft som gör att du hittar dem på kartan (dock hade jag tagit 300 av 305 när jag fixade kraften, riktigt slöseri och man tycker att man borde få veta hur många det handlar om redan från början) men istället är Dead Drops sjukt svåra att hitta. Jag har nog tre fåglar kvar men hittar dem ingenstans. Ingen hjälp får man heller.
Det andra är att Cole av någon extremt märklig anledning tappat förmågan att fylla på med el när han glider på elskenor. VARFÖR I H-E DÅ?!
Trots det är det riktigt kul och enkelt att ta sig fram och runt. Skulle dock bara ge spelet en sjua.
Kommentaren ligger under visningsgränsen Visa
Jag håller med om att det blir repetitivt och tappar tempot - så in i helskotta.
Däremot - gör er själva en tjänst. Spela åtminstone en genomspelning på 'Hard' - det blir faktiskt rejält jävla svårt bitvis, och stundtals snuddandes på unfair. Men man tvingas använda krafterna långt mer taktiskt.
Precis som i ettan är det dock dumt att kombinera 'God' och 'Hard' - då man fullständigt överlamras av fiender ibland, och vill ha de här feta splash damage-massförstörelsekrafterna.
Har själv plockat alla blast shards, men saknar ett par fåglar. Det blir helgens projekt.
Varför Cole inte längre kan ladda genom att grinda rails är oförklarligt. Det var min favoritsyssla i ettan - glida på elkabel och lobba granater överallt. :-D
Hade spelläget 'Hard' varit så utmanande som det är så hade spelet fått en 7:a, kan jag säga.
Kommentaren ligger under visningsgränsen Visa
"Det var min favoritsyssla i ettan - glida på elkabel och lobba granater överallt."
Precis. Att behöva hoppa av railsen för att ladda på kraften förstör flytet i att färdas snabbt genom stan och bomba allt i sin väg.
Men jag ska spela igenom igen. Om ett tag. Först LA Noire.