Veckans Retrokanon: Rick Dangerous

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Rick Dangerous (A500, 1989)

Core Design är förmodligen mest känt för att ha legat bakom Tomb Raider - och vad denna serie betytt för andra äventyrsspel i allmänhet och ämnet arkeologi i synnerhet vet vi ju. Men i en tid då Indiana Jones fortfarande var het testade faktiskt utvecklingsstudion sina vingar redan på 80-talet med bortglömde hjälten Rick Dangerous.

Med pistol och dynamit bekämpar du hedningar på löpande band.

Detta spel är en sån där plattformsgrej som inte går att göra längre, eftersom grafiken och upplevelsen i dag är mycket mer verklighetstrogen och risken att någon blir kränkt är uppenbar.

I äkta Indy-stil börjar ett rullande stenblock jaga dig cirka två sekunder in i spelet och ytterligare åtta sekunder senare har du skjutit ihjäl din första inföding.

Att Rick Dangerous inte fått sig ett ansiktslyft i dagens HD-generation är kanske något vi ska vara tacksamma för, men visst hade det funnits ett plattformskoncept att bygga på även i dag (om de byter ut infödingar mot...knarksmugglare? nazister? /red.anm.).

Spelet blandade enormt snillrika plattformspussel med enkel men välgjord och humoristisk grafik - och en enormt oförlåtande spelmekanik. Rick Dangerous är ett sjukt svårt spel.

Med en vettig Amiga-emulator och en frys- och sparafunktion är dock Rick Dangerous en njutning även i dag. Inte minst för den fina musiken - bobom-bom-bom...bobom-bom-bom - äh, lyssna själv, vetja.

Veckans Retrokalkon: Vixen (A500, 1988)

Det är extra spännande att kalla sig för Intelligent Design när man släpper spelet Vixen i vilket en bikiniklädd ung dam med piska ska bekämpa förhistoriska odjur.

Moralens väktare blev inte gladare av att omslaget pryddes av Sidan 3-flickan Corinne Russell i högklackade leopardstövlar och i övrigt så lite som möjligt på sig. Att tuttikonen Samantha Fox spelat ut sin roll vid denna tid struntade delar av spelindustrin i och körde vidare i vad de tänkte var ett vinnande koncept.

Sexigare än så här blev det inte.

Det enda rätta i ett sådant läge när man vill provocera är ju att leverera världen bästa spel och knäppa alla på näsan. Men som brukligt är tänkte Intelligent Design ta genvägen och resultatet är en klumpig och kort historia som inte roar någon.

Eftersom själva karaktären är lika pixelsexig som andra huvudpersoner i spel från denna tid blev förmodligen även den hormonstinnaste fjortonåring besviken efter att introskärmen bytts ut mot själva spelet.

Vixen misslyckades alltså där Barbarian lyckades - och enbart på grund av att de glömde det viktigaste, själva spelet.