Shadows of the Damned

En unik resa till helvetet

På något sätt har jag lyckats följa Shadow of the Damned från början till slut.

Jag var på plats när Suda 51, Shinji Mikami och Akira Yamaoka presenterade spelet för första gången på Electronic Arts presskonferens inför Tokyo Game Show 2010.

Jag åkte till London i våras för att förhandstesta spelet och intervjua Yamaoka.

Så när det kom till redaktionen kändes det självklart att jag skulle recensera spelet.

Hur stor del av recensionen ska jag lägga på att prata om konstigheterna som Suda 51 skapat i form av spelets helvete? Räcker det med att nämna att Johnsons avlägsna släkting är ett bevingat öga som ligger och sover lite överallt, och när du kommer närmare honom så vaknar han till, flyger iväg och lämnar en brinnande bajskorv efter sig? Och att den rödflammiga fekalen då fungerar som ett checkpointsystem?

Eller ska jag gå in på alla penisskämt? Ja, kanske det. Men först är det nog lika bra att avverka det tekniska.

De första 15 minuterna från Shadows of the Damned

Det går inte att förneka spelbarheten. Shadows of the Damned har ett välfungerande tredjepersonsperspektiv, en kompetent kamera och otroligt följsamma kontroller. Du siktar snabbt och enkelt med den övre vänstra axelknappen, och skjuter med den övre högra, och spelet belönar dig för snygga skott mot huvud eller ben.

Med en snabb knapptryckning vänder du dig om 180 grader, både i och utanför strid. Och spelet bjuder på snygga och tillfredsställande avslutningattacker.

Grafiken må kanske inte vara den hetaste, men designen och paletten bjuder på en vulgärsvulstig resa genom helvetets kullerstensgator. Det finns nog inte eller någon som kan beskylla det kreativa teamet för att sakna fantasi.

Shadows of the Damned skulle kunna vara läskigt. Riktigt läskigt, faktiskt. Men det blir sällan värre än en 80-talsrysare. Tänk mer Critters än Evil Dead. Ändå bjuder det på saker som jag i vanliga fall skulle kunna tycka var riktigt obehagliga. Garcia vadar mer än ständigt genom travar med lik och genom kloaksystem med blod upp till midjan. Och en hel del av monstren - särskilt bossarna - ser riktigt obehagliga ut.

Det finns faktiskt bara en typ av sekvenser som är otäcka, och det är när du möter någon av de osårbara fienderna och måste hålla dig undan. Tack vare de tajta kontrollerna finns det lite som stör, och det är då som spelet lyckas få mig på helspänn.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!