Veckans Retrokanon: Wonder Boy in Monster Land

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Wonder Boy in Monster Land (SMS, 1988)

1986 fick vi för första gången stifta bekantskap med underpojken Tom-Tom på jakt efter sin kidnappade flickvän. Spelet blev populärt i arkadhallar runt om i världen och fick året efter en uppföljare, Wonder Boy in Moster Land (hoho, en typo så kul att jag lät den stå kvar /red.anm.).

1988 släpptes detta spel till min första konsol, SEGA Master System, och jag föll som en fura.

Wonder Boy in Monster Land utspelar sig flera år efter första spelet; Tom-Toms hemland har blivit invaderad av en drake och dennes underhuggare. Din titel som underpojke väger tungt, vilket får dig att åter söka spänning i livet. För att vara en uppföljare är skillnaderna stora i jämförelse med det första spelet.

Wonder Boy måste ha skallen med sig i denna andra del.

Medan det första Wonder Boy är ett renodlat plattformsspel har del två tydliga rollspelsinslag. Visst hoppar du omkring på plattformar, moln och andra objekt men det hektiska tempot har ersatts med lite mer eftertanke, utforskande och shopping. Nu samlar du på dig pengar genom att döda motståndare, pengar som du sedan kan använda för köpa bättre utrustning och hälsa.

Både de olika banorna och de många bossarna är varierande samt kräver lite tankeverksamhet. Det finns faktiskt ett tillfälle där du helt kan besegra en boss genom att svara rätt på hans frågor. Det lönar sig även att leta runt då du kan hitta allt från bonuspengar och gömda affärer till hemliga bossar.

Hela spelet genomsyras av en spelglädje som jag än idag får en varm känsla i maggropen av. Jag ska dock avslöja att jag aldrig klarade av att ta död på MEKA-draken, då den sista banan är långt ifrån lätt och draken en motståndare av rang.

Veckans Retrokalkon: Shadow of the Beast (SMS, 1989)

Shadow of the Beast släpptes till många plattformar och var på flera av dessa ett helt ok, om än riktigt svårt, plattformsspel.

Urk. Det som var så vackert på Amiga ser ut som gammal gröt här.

Designen var snygg för sin tid och spelet hade ett grymt ljudspår. Dock var konverteringen till SEGA Master System långt ifrån det mest lyckade genom spelhistorien. Spelets samtliga brister blev så uppenbara då det var de som hamnade i blickfånget.

Anledningen till att det blev på detta vis var på grund av att allt som gjorde till exempel Mega Drive- och Amigaversionen bra saknades i denna konvertering. Det var fult, ljudspåret skar i öronen och det var fortfarande för svårt.

En ful yta med samtliga brister dansandes framför dina ögon gör detta till en kalkon.