Eurogamer.se

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

Gears of Potter

Jag har varit ett stort Harry Potter-fan rätt länge och gillar böckerna. I väntan på nästa bok kunde jag sätta mig ner, stänga ute världen utanför och sluka den i en eller två sittningar. Jag har sett de flesta filmerna, de senaste två undantagna, men de fungerade inte riktigt lika bra för mig.

Det var lite för mycket kompromiss över dem, saker jag såg som viktiga förbisågs helt, och vissa karaktärer fungerar inte lika väl på film som i mitt huvud. Karaktärerna kändes på grund av tidsbegränsningen lite plattare och tristare.

Av ungefär samma anledning har jag undvikit licensspelen. Gjorde jag rätt val? Om de senaste två spelen från EA Bright Light är en indikation har mitt undvikande av spelen varit ett ganska bra val.

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 tar vid där det första spelet slutar (recenserat av Mathias här) och där även filmen också börjar.

Harry, Hermione och Ron behöver bryta sig in Gringotts för att hitta en av Voldemorts horrokruxer, de objekt där Voldemort lagrat delar av sin själ och som ger honom evigt liv.

Uppdraget introducerar styrningen på ett ytterst pedagogiskt sätt, även om jag tycker att det är lite märkligt att en nästan färdigskolad trollkarl som Harry bara behärskar en trollformel.

Precis som i det föregående spelet har det här stöpts in i tredjepersonsskjutarmallen. Harry får gömma sig bakom skydd, kika upp och kasta besvärjelser som om trollstaven vore ett skjutvapen. Perspektivskiftet är i sig inte ett problem – det fungerar ganska väl. Styrningen och kameran är aldrig ett problem, utan känns logiska, men förutsägbara.

Problemet är att besvärjelserna har bytt mening i jämförelse med böckerna. Expulso får inte längre saker att explodera, den har mer blivit ett maskingevärsurrogat. Stupefy är inte längre en bedövande besvärjelse som får människor att bli medvetslösa, den är numera ett normalt pistolskott. Confringo är inte en explosiv besvärjelse, utan lobbas snarare iväg som en granat. Expelliarmus avväpnar inte din motståndare, utan agerar sköldbrytare. Och så vidare.

Dessa kreativa friheter kanske inte är skadliga i sig, men de bryter den interna logiken i världen. Lägg därtill att det är ganska enorma mängder fiender som Harry och kamratgänget bekämpar under äventyrets gång. Fiender som bokstavligt talat går upp i rök efter att ha golvats. Dör de, eller flyr de bara hem igen? Det framgår inte riktigt.

Men när jag börjar närma mig slutet av äventyret, och en trofé som signifierar att du precis sänkt din femhundrade fiende plingar till på skärmen, undrar jag om någonting inte är lite fel. Harry Potter har aldrig varit en särskilt våldsam karaktär och att han under ett par timmars äventyrande skulle ha decimerat Dödsätarnas krafter så pass starkt känns underligt.

Där det föregående spelet har lite mer frihet, valmöjligheter rörande vilken ordning jag gör saker, är detta ett rakare spel. Det finns ingenting av värde att samla, du lär dig inte nya besvärjelser genom att gå upp i nivå, utan det sker vid specifikt bestämda punkter.

Skiftet av perspektiv hade varit okej om det faktiskt tillfört någonting, och inte bara dragit ifrån saker från världen och karaktärerna. Eller om spelet skulle vara roligt.

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!