Veckans Retrokanon: Space Quest III

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Space Quest III: The Pirates of Pestulon (A500, 1989)

Det ligger något magiskt i Sierras äventyrsspel, det förklarade jag redan då jag i vintras utnämnde Police Quest II till Retrokanon. Det som framförallt är till seriens fördel är den sköna känsla av mys som omgärdade alltihop - en känsla som är svår att återskapa om du inte var där då.

Men utan att bli alltför mossig och drömmande skulle jag vilja slå ett slag för humor i spel - en beståndsdel som både växer och krymper på samma gång.

Space Quest III: The Pirates of Pestulon är till brädden fyllt av den slags referenshumor som var vanlig på 80-talet. Måhända att den inte åldrats väl, men det jag gillade är att den dels ofta är subtil och dels ofta måste upptäckas - det vrålas alltså inte i ansiktet på dig i varje scen eller handling. I dagens vem-kan-skrika-högst-samhälle sticker sådant inte ut längre.

Att den gamle lokalvårdaren Roger Wilco skulle hamna på en automatiserad sopstation känns liksom ofrånkomligt på något vis.

Antihjälten Roger Wilco är, efter att ha besegrat rymdskurken Vohaul, på drift genom rymden och blir upplockad av en intergalaktisk sopstation, enbart bemannad av robotar som inte direkt tar hänsyn till mänskligt liv. Redan i detta fina äventyrsspels första halvtimme kommer du att hitta rester av en TIE Fighter, en ACME-raket och givetvis behöver du en warp motivator för att få igång det skepp du hittar bland bråten.

Space Quest III innebar en tydlig grafisk och ljudmässig förbättring gentemot de två första delarna, men fortfarande var musstyrningen begränsad och enklast spelades det fortfarande med tangentbord och textkommandon.

Till de efterkommande delarna var det mesta förändrat; grafiken blev mer lik tecknad film men opersonligare, problemen var inte av samma kvalitet och charmen började långsamt pysa ur Space Quest-serien i takt med att Sierra som spelutvecklare inte hängde med i utvecklingen.

För egen del är Space Quest III bland det sista riktigt bra studion spottade ur sig - förutom möjligtvis Quest for Glory-serien - men så här 22 år senare hade jag kanske mest retat mig på hur lätt det är att dö (att spara var femte minut var standard). Men nostalgi och tidens tand filtrerar ju effektivt alla sådana småsaker.

Veckans Retrokalkon: Star Wars: Return of the Jedi (C64, 1988)

Det finns hur många dåliga Star Wars-spel som helst, så det är bara att plocka ett i högen. Jag har valt ut spelet till Commodore 64 som försöker gestalta den film som då var den sista i Lucas rymdsaga (det är väl fortfarande den sista...? /red.anm.).

Star Wars: Return of the Jedi skulle kunna spinna vidare på hur många koncept som helst eftersom filmen är full av sekvenser som hade gjort sig väl för ett actionspel anno 1988. Men Tengen valde att satsa på alla former av racing du kan tänka dig - och ändå känns alla exakt likadana.

Dags att logga ut.

Att det kommer att kappköras med speeder bikes genom Endors djungler känna självklart - men varför så fult och så trist? Och varför tar det aldrig slut? Skulle det väl ta slut är det dags att köra lite Millennium Falcon genom en lika tråkig bana av hinder och konstiga tunnlar. Och så fortsätter det.

Låt vara att Return of the Jedi är en taskig port från andra format - med så halvdan spelmekanik spelar det absolut ingen roll hur nära originalet porten är. Må Kraften för evigt radera denna titel ur historiens annaler.