Rayman Origins

Rayman Origins kan mycket väl bli det ultimata plattformsspelet. Varför då? Jo, för att det lyckas innehålla så gott som alla bra element från andra plattformsrykare där ute, och ändå skapa något eget.

Tänk dig det precisa plattformshoppandet i New Super Mario Bros. Wii, samarbetsglädjen i LittleBigPlanet, rivaliteten i Super Smash Brothers och kanske även ett uns av den färgstarka och handritade grafiken från 90-talsklassikern Bubba 'n Stix. Här finns lite av varje och så en hel del till.

Handlingen känns lika oundvikligt banal som är önskvärt i såna här spel. Rayman måste rädda Glade of Dreams från ett mörkt hot, och tillsammans med upp till tre vänner på samma skärm (onlinesamarbete förekommer inte i spelet) gäller det att ta sig genom de olika plattformsvärldarna och göra det som göras måste. Främst handlar det om att ta sig till slutet av nivån. Sen löser sig nog det mesta av sig självt.

Karaktärerna består av den arm- och benlöse Rayman, den gladlynte blå Globox och ett par smått anonyma Teensies (inga Rabbids här inte), som tillsammans ska manövrera banorna. Det handlar om precist plattformshoppande, med en hel del samarbeta. Utöver det vanliga hoppandet gäller det att lyfta upp varandra och även blåsa sina vänner över gap och stup.

Men som brukligt i spel som har en så stark betoning på samarbete så går det ofta åt skogen. Att försöka lära sig kontrollerna och ta sig fram genom de olika plattformsproblemen är inte alltid en lätt match, men fördelen är att du återföds väldigt kort efter att du har dött.

Det finns inte heller någon begränsning på hur många liv du har, och den enda gången spelet återställs till senaste kontrollpunkt är om alla aktiva spelare är döda samtidigt. Och inte ens då är det något större problem att spela om den senaste sekvensen. Det må låta som en enkel detalj, men spelglädjen ökar markant. Det enda problemet kan vara att spelare inte tar sessionen på allvar, men det är kanske hela poängen ändå.

För Rayman Origins är roligt. Det är kul att studsa omkring, men det allra bästa är själva animationerna och den snyggt handritade grafiken. Den bidrar helt klart till spelets charm, och de humoristiska ansiktsuttrycken passar alldeles utmärkt in i spelets design.

Även monstren är sött ritade, och det ska finnas fler än 100 i det färdiga spelet. En tidig favorit är svärmen med fladdermöss som fyller skärmen och som måste skingras med hjälp av ljus. Eller det taggiga bossmonstret som ständigt jagar våra hjältar. Eller... ja, listan kan göras lång.

Att se alla små detaljer vakna till liv i HD-upplösning på en stor skärm gör att det känns som att Ubisoft Montpellier har fyllt varenda kvadratcentimeter med något levande. Det händer saker överallt, och det bådar gott inför de 12 olika miljöerna med sina totalt 60 nivåer. Världarna spelas i cykler, så det blir god variation på spelandet, för att sedan resultera i återbesök i världarna allt eftersom. På så sätt kan även yngre eller inte särskilt erfarna spelare få se det mesta av vad som erbjuds tidigt, i stället för att behöva nöta en värld i taget.

Rayman Origins släpps via nedladdningstjänsterna till PlayStation 3, Xbox 360 och Wii under 2011 (samt till PlayStation Vita och Nintendo 3DS), och kan bli riktigt, riktigt bra. Det är i alla fall det första Rayman-spelet på länge som jag faktiskt vill köra.