Recension: Bastion

Årets första Summer of Arcade-titel, Bastion från Super Giant Games, är ett spel som väcker många känslor. Till en början tänker jag på det som ett ganska typiskt hacka-och-slå-rollspel, men jag vänjer mig snart av med det. Det enda Bastion kan sägas vara med säkerhet, är ett mästerverk.

Vad återstår då att tillägga efter en sådan inledning? Jag vill undvika att göra en för typisk recension där jag huvudsakligen pratar om spelets mekaniska egenskaper. Att göra så vore som att försöka beskriva sommarnattens magi i termer av ljusspektrum samt luftens temperatur och halt av doftande växtpartiklar.

Bastion är en berättelse om en pojkes kamp för att återställa en söndertrasad värld, en historia om förtvivlan, hopp, vänskap, svek och pånyttfödelse. Det är inte en komplex episk saga med stereotypa hjältar, utan en enkel liten berättelse med synnerligen mänskliga karaktärer. Därav blir den gripande, engagerande, men aldrig överväldigande.

Handlingen tar sin början utan krusiduller. Spelaren ges rollen som den namnlöse protagonisten, som helt enkelt kallas för The Kid. Tillsammans med några enstaka överlevande från en vagt beskriven katastrof ska jag bygga upp en säker hamn, en bastion, dit andra överlevande kan söka sig.

Spelet bjuder in mig att forma berättelsen både i det stora och i det lilla. En berättarröst avslöjar undan för undan handlingen, men olikt traditionen i många berättelsedrivna spel gör du inte dina val via dialogträd. Istället reagerar berättarrösten på vad du gör, vilken väg du väljer, till och med vilka vapen du strider med, och väver in det i narrativet.

Inte heller faller Super Giant Games till föga för andra rollspelstypiska berättarknep, att genom långa filmsekvenser, karaktärsdialoger eller väggar med text att läsa, introducera oss till världen, dess innevånare och deras konflikter. Nej, i Bastion sker berättandet samtidigt som spelet, inte i pauserna.

Medan historien sakta avslöjas, styr jag The Kid genom surrealistiska miljöer på jakt efter delar till bastionen. Jag hugger, skjuter, duckar, hoppar och smyger sig fram bland fiender och belönas successivt med nya vapen, specialattacker och förmågor. Efterhand som jag avancerar i nivå avslöjar det, till en början ganska enkla stridssystemet, ett förvånansvärt djup som väl matchar kvaliteten hos spelets övriga aspekter.

Bastion ser ut som en saga, låter som en saga och känns som en saga. Spelet för ofta mina tankar till böcker som Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, där våra allra svåraste frågor vävs in i en berättelse för barn men bara en vuxen kommer förstå vad som ligger bakom.

Det är också i detta som jag anar spelets kanske enda svaghet - Bastion är ett mästerverk, men jag tror att flera behöver erfarenhet av andra spel för att verkligen uppskatta dess kvalitéer. Likt ett glas Ardbeg single malt whisky eller en mästerviolinists framförande är Bastion en delikatess att njuta av, men som kanske inte faller alla i smaken.

Att avsluta denna recension visar sig lika svårt som att börja den. Det finns så mycket att säga, men så få ord som verkligen passar. Super Giant Games har dock med all tydlighet visat på kraften hos det enkla budskapet, så i sammanfattning: spela Bastion.