"Vi har återskapat hela San Francisco, och det är bara vissa förorter som har tagits bort. Vi snackar om 120 kilometer väg där spelaren får köra."
Marie-Jo Leroux, producent för Driver: San Francisco, ser rejält stolt ut över sin skapelse.
"Vi vill dessutom att spelet ska vara mer lättillgängligt än tidigare Driver-spel", fyller spelets chefsdesigner Jean-Sebastien Decant i. Och det är nog rätt smart, med tanke på att tidigare spel i Driver-serien anses vara av de mest oförlåtande och svårkontrollerade interaktiva upplevelserna som släppts de senaste tretton åren.
Och visst fungerar det bättre nu. Jag börjar med att köra ett av flerspelarlägena mot sju andra spelare, som fungerar som ett slags kull. Det gäller att ramma bilen som är "han", och sedan hålla sig undan tillräckligt länge för att ens ledarstapel ska fyllas helt.
Sagt och gjort sätter jag igång med detsamma, och prejar den gula bilen framför mig. Och när jag gjort det blir jag den mest utsatta spelaren på planen. Jag bränner ned för gatan, försöker undvika trafiken och tar mig undan mina motståndare.
Bilarna i Driver: San Fransisco
Men vad jag inte har räknat med är spelets unika funktion, nämligen möjligheten att flytta mellan bilar med bara ett par knapptryckningar. För helt plötsligt ser jag hur en av bilarna framför mig på motorvägen blixtrar till, och fordonet kränger över väggrenen och frontalkrockar med min bil. Och nu är det jag som får jaga istället.
Denna Shift-funktion, som låter mig kontrollera vilken bil som helst, som om jag vore en av agenterna i The Matrix, är tagen från spelets enspelarhandling. Polisen Tanner är på jakt efter skurken Jericho, men har hamnat i koma efter en rejäl bilkrasch.
Genom att använda sin slutledningsförmåga försöker Tanners undermedvetna förutse Jerichos nästa steg, och det är under denna komadröm som handlingen utspelas. Det vore alltså rimligt att anta att Tanner kommer att vakna när han räknat ut vad som ska hända, men detta är inget som varken Marie-Jo eller Jean-Sebastien vill bekräfta.
