Veckans Retrokanon: Ice Climber

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong (dock försenad denna vecka) här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Ice Climber (NES, 1985)

Oj, nu snackar vi verkligen retro, i alla fall för mig, då detta var det andra elektroniska spel jag någonsin lirade. Det första var Super Mario Bros. (även om det släpptes efter Ice Climber), men efter att ha tröttnat (kunde man det? /red.anm.) plockades kassetten med den lille röde killen som ursinnigt attackerar en solglasögonprydd isbjörn upp.

En kondor har stulit Popos och Nanas grönsaker. Därav klubbfasonerna.

Till skillnad från SMB visade Ice Climber upp en mer arkadartig spelplan som i princip inte förändras under spelets gång. Varje nivå startar med att du befinner dig längst ner och ska, genom att hacka is, smälla till fiender med din stora klubba och undvika att falla för långt, ta dig upp till toppen av berget. Längst upp väntar en bonusbana på vilken du tjänar poäng genom att plocka föremål och till slut fångar/blir fångad av en gigantisk kondor.

Fienderna består mest av fåglar, isbjörnar och små hårbollar som inte alls gillar att det blir hål i plattformarna. De går helt enkelt runt med en bit is framför sig och fyller igen hålen så snart de upptäcks, varpå hårbollen springer ut till sidan av spelplanen och hämtar en ny isbit. Fantastiskt!

Ice Climber är även ett riktigt bra tvåspelarspel. På väg upp mot toppen kan ni både hjälpas åt eller försöka komma först. Det enda som dock riktigt manar till tävling är bonusspelet där du ger allt för att besegra sin vän.

Spelets huvudkaraktärer, Popo & Nana, är även frekvent förekommande i Super Smash Bros.-spelen.

Veckans Retrokalkon: Adventures in the Magic Kingdom (NES, 1990)

Magiskt...pyttsan.

Det är en ganska stor skillnad på längden på spel.

Numera blir vi lite sura om vi spelar igenom ett spel på mindre än 15 timmar. Under NES-eran var det givetvis likadant, även om speltiden ofta var ännu kortare. De alltid så hyllade Duck Tales-spelen är exempel på detta; jag är ett stort fan, men är de inte alldeles för korta? Om du struntar i att samla skatter är de oftast slut på mindre än två timmar.

Adventures in the Magic Kingdom lider av liknande problem. Spelet, som faktiskt mest är reklam för Disney World, släpptes inte i Europa förrän 1992, troligtvis för att ligga rätt i tiden med tanke på att Euro Disney i Paris öppnade samma år.

I ett försök att skapa en öppen värld går du runt i en nöjespark och ska hitta 6 stycken silvernycklar. Fem av nycklarna finns vid en attraktion som exempelvis Pirates of the Carribean, Space Mountain, Haunted House - och den sjätte får du som belöning efter en frågesport.

Med tanke på att varje attraktion inte är mer än maximalt 5 minuter kan du själv räkna ihop hur många spelminuter jag fick för min hopsamlade veckopeng.