Hur spelar du tv-spel?

Jag vill inte bli frustrerad och arg när jag spelar ett spel första gången, för blir jag det åker det i papperskorgen typ. Normal är det jag kör på 99.99% första gången.

Brukar oftast köra genom spelet innan jag går till nästa, dvs eftertexter rullar sedan är jag klar.

Hitta och utforska ALLT i ett spel, det är sådant man kan ta om man blir sugen på att återvända till ett spel man inte spelat på länge, då kan man utforska och försökta hitta sådant man glömt eller inte hittat förra gången man spelade.

En sak som slog mig är hur olika svårighetsgraderna är i olika spel. Normal är som sagt oftast alltför lätt i Ninja Theorys spel, som t.ex. Heavenly Sword - men för andra titlar kan även normalgraden innebära rejäla utmaningar. En del spel har dessutom inga svårighetsgrader alls, utan bara kör på.

/Jimmy

Det här med huruvida ett spel ska klaras eller inte när man spelar "för sig själv"... Man spelar det man tycker är givande på ett eller annat sätt och that's it, eller? Jag lägger ner spel som inte ger mig något, men det händer ganska sällan numera.

Svårighetsgrader är alltid ett "hett" ämne. Vi easyspelare ses ofta ner på, blir spottade på av några av de som spelar på de högre svårighetsgraderna. De som anser sig vara så mycket bättre, mer "elit". Det hände senast för bara några veckor sedan i svenska bloggosfären, och det är tragiskt. Tänk att vissa har så svårt att se det Jimmy och många andra ser, att det är olika typer av upplevelser.
Jag säger "vi easyspelare" eftersom jag gärna spelar på lätta svårighetsgrader då och då, även om jag faktiskt är en väldigt splittrad person när det kommer till sånt där ;)
Easy är för mig, lite som Jimmy skriver, ett sätt att slippa motgångar och bara svepas med i en berättelse eller en värld. Jag går runt och beundrar miljöer, letar samlarobjekt (ja, jag är en sån!) och annat som inte har med spelets strider och liknande att göra. Bioshock 2 var tex inte speciellt kul på Hard, som jag körde första rundan. Strider mot Big Sisters och Big Daddys var kul men överlag störde striderna mer än de tillförde och jag skrek tillslut att "JAG VILL INTE SLÅSS MOT FLER JÄVLA SUPERSPLICERS! SKITSPEL!" ungefär varje gång det kom fram nya grupper med splicers (vilket i tvåan verkade vara hela tiden). På easy däremot kan jag snabbt bli av med fiender och sedan njuta av de underbara miljöerna, "dagböckerna" och berättelsen... helt ostört. Vad man väljer för svårighetsgrad beror alltså helt på vad man är ute efter i spelet :)
Jag gillar spel som har olika svårighetsgrader för olika delar av spelet. Silent Hill 2 är ett bra exempel. Jag sätter svårighetsgraden för strider rätt lågt, men pusselgrejerna vill jag klura på så då får de bli svåra. Helt perfekt! synd att inte fler spel gör så.

Jag nämnde att jag är en samlare. Jag samlar allt i de spel jag tycker det är kul i, och spelar om och om och om vissa spel (Mass Effect, Fallout, tex) för att se olika val och liknande. Jag ser det som att jag får extremt mycket för mina pengar när jag kan göra sånt Jag vill se vad som händer, gräva mig ännu djupare i olika universum som spel slänger in mig i, helt enkelt. Hittills har jag aldrig känt att ett spel blivit "uttömt", "dött" eller förlorat nån sorts mystik när jag spelat, och jag hoppas att jag aldrig kommer känna så :) För mig blir spelen bara ännu djupare och bättre - Av sidouppdrag och omspelande, inte samlande, för att förtydliga. Samlande är snarare en mysig syssla när jag bara känner för att springa runt i en värld utan större mening eller mål än just studsa runt och plocka på mig vad-det-nu-kan-vara-för-samlargrej. :)

Sån spelare är jag ;)

Jag är också en normal-spelare som spelar tills eftertexterna rullar och är sedan klar utan att leta upp alla detaljer. Har testat att leta t.ex. duvor i GTA IV men gav upp efter någon timme. Det var ju fantastiskt tråkigt...

Däremot gillar jag att varva spel med varandra, dvs. att jag kör ett spel tills jag fastnar och sedan tar upp ett annat för att köra tills jag fastnar. Sedan återgår jag till det första, vanligen till insikten att det jag hade fastnat i förra gången var riktigt enkelt...

Apropå normalspelande sitter jag nu med Demon's souls och funderar på vad tusan jag har gett mig in på! Känns som att hag aldrig kommer att nå eftertexterna. Fast å andra sidan ger det en enorm tillfredsställelse när man klarar sig igenom en viss situation för första gången. Och det blir ett fasligt bytande mellan spel, då jag måste varva det med BFBC2 för att orka med...

En sak som jag har funderat på är hur andra ställer sig till användandet av FAQs. I Demon's souls känner jag att jag måste använda det då jag inte orkar testa alla möjliga lösningar själv i 200h. Skulle hellre vilja se det som lite ordentlig "reconaissance" innan man går i strid... Hur ser ni andra på det?

@OhNoSpyware: Det där med olika svårighetsgrad för olika moment är intressant, det är verkligen inte vanligt. Framförallt tror jag det är svårare för utvecklaren att göra flera svårighetsgrader i pusselmoment än vad det är i actionmoment.

För actionbiten räcker det ju att höja motståndarnas antal eller egenskaper, alternativt sänka spelarens dito. Men till pusselmomenten är det ju antingen hårt manuellt arbete med att göra olika pussel eller också är det kanske så smart utarbetade att det räcker att skruva upp nån grej, till exempel hur många rutor det ska vara i en matris eller liknande. Memory med 50x50 rutor är ju betydligt svårare än bara 10x10 rutor.

Skönt och uttömmande svar - tack! :)

/Jimmy

Jag kör alltid på easy nästan så vida det inte är det ett spel som jag har riktig passion för. Anledning är att jag har så sjukt dåligt tålamod och blir förbannad av att dö 3 gånger på samma ställe, då stänger jag av och surar. På easy kan jag glida igenom allt och så känner jag mig mest road. Jag är inte ute efter en utmaning, snarare underhållning.

Jag brukar alltid välja normal första gången jag spelar ett spel, då kan man njuta av spelets story och samla objects och utforska världen utan att det blir för enkelt eller svårt med striderna. Om spelet är värt att spela igenom fler varv blir det alltid högre svårighetsgrad vid omspel, då får man ut mer av spelet tycker jag.

Jag spelar främst spel för berättelsen. Så om jag klarar ett spel innan jag gjort alla sidouppdrag osv, så är chansen ganska stor att jag aldrig gör sidouppdragen. Om jag nu inte tycker spelet är så fantastiskt bra spel så jag vill spela om det (direkt eller några år senare). Alpha Protocol spelade jag igenom 3 gånger och testade att klara uppdragen med olika strategier och val, innan jag övergav det för andra spel.

Spelar vanligtvis på normalt, men det finns vissa undantag. Hitmanspelen har jag alltid spelat på Expert eller Pro, och vissa spel där huvudpersonen ska vara väldigt kraftfull så har jag inget emot att snabbt spela igenom på easy ibland, så som Jedi Academy.

Stör mig dock väldigt mycket på spel som vid något tillfälle blir för svåra. Träffade en svår boss i DQ9 som besegrade mig 5+ gånger och sedan tog det över ett halvår innan jag rörde det spelet igen. Har nu klarat DQ9, efter en massa levlande, men nu när huvudberättelsen är klar så ser jag ingen anledning till att fortsätta spela det med alla sidouppdrag, och det spelet har väldigt många sidouppdrag!

Achievements är inte något som jag bryr mig något om, undantaget är väl Fallout 3 där jag ändrade på min spelstil bara för att få alla achievements. Men jag är ganska så tveksam att det någonsin kommer ske igen. Och då jag i stort sett bara spelar singleplayer så kan jag bara glömma att få multiplayerachievements.

@knasten: Det beror väl lite på hur FAQ:en ser ut; om den bara ger lite ledtrådar är det väl att anse som en slags rekognosering, som du skriver. Om den däremot svarar klart och tydligt med siffervärden för de olika möjligheterna tycker åtminstone jag att det förtar lite grann av spelet. Men hey - var och en bestämmer ju som sagt själv.

Därför gillar jag de modernare äventyrsspelens hint-system; det är svårt att läsa walkthrus utan att se en massa andra grejer. Hint-systemet ger mig bara precis så mycket jag behöver.

/Jimmy

Oj, jäklar. Lång, trevlig artikel.

För min del varierar det lite från spel till spel. Jag försöker alltid spela spel från början till slut. Svårighetsgraden beror lite på vilken genre det är. FPS-lir kör jag nästan aldrig högre än normal, t.ex.

Visst vill man ha en utmaning medan man spelar, men att fastna i ett spela - dö - spela om - dö- spela om - dö - mönster kan få det bästa spel att kännas ruttet, taskigt balanserat och få mig som spelare på ohemult dåligt humör. Sådant tenderar att färga resten av upplevelsen ganska hårt. Särskilt när svårighetsgraderna nuförtiden oftast bara betyder "du tål mindre skada, fienderna tål mer".

Catherine gör en briljant sak med svårighetsgrader - pusselsekvenserna går inte på kortare tid, och eventuella fiender tål inte mer stryk. Nej, det är helt sonika hela andra pussel. Silent Hill-spelen gör lite samma sak där man kan välja en svårare svårighetsgrad för pusselsegmenten, om man vill. Awesome!

Samlande, beror också på lite. I vissa fall är det snudd på löjligt (GTA IV), men jag hade inga problem med att samla allt i Saboteur eller något av Assassin's Creed-spelen. LA Noire och dess golden film reels däremot, nej tack. ( Kontentan: Rockstar gör det fel? )

@knasten: FAQ-användande, eller officiella-wikin-användande i Demon's Souls är helt okej. Det är rätt mycket saker spelet förklarar på ett ganska dåligt sätt, och vapen-effektivtet och var man hittar material är ett par av dessa. Naturligtvis kan man laborera själv, som du säger, men det är vansinnigt tidskrävande. Att däremot helt köra med de föreslagna builds som rekommenderas lite här och där tycker jag är ganska tråkigt. :)

Precis som @Alestes kan spel som blir omotiverat svåra pang-boom vara en starkt avtändande faktor. I mitt fall är det nog Final Fantasy 12 som är bästa exemplet. Jag har ett sparfil precis utanför 'the point of no return'. Jag har varit där inne och tittat runt lite, fått storstryk och sedan insett att det inte går. Jag måste således resa runt och grinda ett tio-tjugotal timmar för att ha en chans. JRPG-spel brukar rätt ofta använda detta som tidspadding, men ibland blir det lite väl fånigt.

Det tråkiga med svårighetsgrader i spel är att de, för det mesta, enbart gör fienderna mer slagtåliga, vilket i sin tur inte förändrar så mycket för spelaren i fråga. Så jag brukar köra på det förvalda mestadels.
Problemet med spel idag är att de känns så självspelande, utvecklarna är rädda för att göra svåra spel (med undantag från Demons Souls där man måste besöka samma område igen o igen o igen o igen osv).

Vad hände med spelen som inte förlät en så enkelt? Spelen som sa "Du har tre liv, det finns något enstaka extraliv, klantar du till det är det bara börja om".
Med andra ord, spel som pressar en till det yttersta :)

När det kommer till att samla fjädrar osv så är det ytterst få spel som kan få mig att ens påbörja det då det sällan fyller någon funktion i mina ögon, men undantag finns (Se Fallout 3 och Assassins Creed II).

Svårighetsgraden

Börjar alltid på vad än standardvalet må vara, drar mig inte för att sänka ett eller två snäpp om det bara känns frustrerande eller tidsödande utan egentlig vinning. (inga extrapoäng, inga bonusgrejer) Däremot ser jag sällan en poäng med att höja svårighetsnivån, det känns lite som att envisas ta med sig en dunk rött när man ska göra högskoleprovet ungefär.

Slutförandet

Har inga problem med att sluta spela ett trist spel. Ett spel som inte engagerar på nått vis efter en halvtimma är exakt likt en bok som inte fångar intresset efter 50 sidor ytterst trolig/(t) att inte göra det efter det heller. Undantag finns alltid, senaste var Fallout 3, jag tyckte spelet var obotligt trist, stelt och trasigt (ok, jag anser numera att det är jättetrasigt) ;) först och lämnade det orört under åtskillig halveringstid för att ge det en ny chans och fastna för allt, inklusive extrammaterial.

Uttömmandet

Om jag gillar spelet så försöker jag samla in det mesta och gör även uppdrag som inte ens är roliga bara för statusen 100% = detta var ett bra spel, ungefär som en slags recension. Jag har även en tendens att dissikera detaljer i vissa spel för att se om det går att hitta roliga konstigheter, antingen omedvetna (buggar) eller medvetna, (påskägg) kanske kan sånt räknas in i uttömmande också?

Jag brukar spelar på medel-svårighet, men brukar testa lite på hard också. Ibland fungerar det bra, men ibland blir det bara tok-frustrerande med allt nötande för att klara timingen mm. i alla moment. Det blir lite jobbigt att behöva öva in varje moment av ett spel bara för att kunna klara det. Det beror mecket på hur bra spelet fungerar tilsammans med kontrollerna. Vissa spel är tokigt frustrerande och då kan jag sätta ner till easy, medans andra gör det värt att sätta upp till hard.
Sen finns det ju spel som Guitar Hero där expert-läget var omöjligt i början men efter ett antal timmars nötande var spelbart och en ny utmaning. PÅ samma sätt är det med Gran Turismo efter att ha spelat det massor av timmar. Man blir bättre av att öva och klarar utmaningarna bättre.

Jaga trophies, skjuta duvor, leta filmrullar och fjädrar gör jag med guide efter det att spelet är klart och jag känner att det finns mer som jag skulle vilja få ut av spelet. Har man kommit in i stämmningen i GTA så vill man inte gärna lämna den bara för att det inte finns mer uppdrag.

Intressant gällande trophies/achievements är ju att de just kan påverka hur man spelar ett spel och därigenom ge en större och bättre upplevelse.

Då räknar jag inte saker som att samla fjädrar eller duvor, utan den typen som gör att du måste spela på ett annat sätt. Trophies/achievements kan få dig att använda andra vapen än du är van vid, öva på din teknik och lära dig nya strategier, hitta andra djup i spelmekaniken som gör spelet mer njutbart, och inte minst göra dig bättre på spelet i fråga.

Ett enkelt exempel: Spelar jag fifa så är det kul för att jag gillar fotboll, och det går någorlunda där jag passar mig fram och sätter de flesta mål efter passning snett inåt/bakåt. När jag börjar jaga trophies/achievements så tvingas jag dock bredda mitt register och mitt spel ordentligt - jag lär mig chippa, dribbla, nicka, finta, väggspela, skjuta frisparkar o.s.v., och helt plötsligt har jag både blivit en bättre fifa-spelare och finner framförallt spelet väldigt mycket mer underhållande. Dessutom så uppskattar jag det mer när jag märker djupet och alla möjligheter som finns inbyggda. Någon ytterligare achievement "tvingar" mig kanske att forma ett lag att spela med online, vilket ger mig en smak av den samhörigheten det innebär o.s.v. Detta kan gälla för de flesta spel och genrer.