Bodycount

Tråkigare än att räkna får

Tiden då det gjordes sunkiga förstapersonskjutare borde vara över.

Jag minns hur till exempel 90-talstitlar som Heretic och Shadow Warrior kopierade vad andra storspel redan introducerat något år tidigare. I en värld där skjutspel inte växte på träd gick det an att några av spelen var lika slentrianmässiga som att ta sig till jobbet, men det funkar inte längre.

Eller åtminstone borde det inte funka längre.

Men ändå hamnar vi då och då med spel som Bodycount framför oss. Trots (eller kanske tack vare?) en PEGI-nivå på 16+ och en utlovad AI som innebär mer samspelta fiender än någonsin är jag fullständigt uttråkad redan tio minuter in i spelet. En känsla som aldrig riktigt ville släppa taget.

En kvinnlig förmyndarröst kastar dig in i berättelsen lika plötsligt som du landar någonstans i Afrika i en krigshärjad stad. Du är på jakt efter någon eller något, jag missade att höra exakt vad. The Target, heter visst boven eller den onda organisationen. Det kommer fiender, du har en bössa i handen - börja skjuta.

Mer om Bodycount

Pang, bom, krasch! Spring till den utmarkerade platsen. Bom, krasch, pang. Spring till nästa. Gör om några gånger och du har nått banans slut. Rösten pratar oupphörligen vidare men den dränks lite i röran, och det spelar ingen roll - jag ska döda alla och troféerna ramlar in i takt med att jag gör lite olika grejer, oklart vad dock.

Nej, vet ni vad - det här håller inte. Det får vara slut med sjukt oinspirerande skjutspel nu; och låt Bodycount stå för vändningen.

För var ska jag börja beskriva denna soppa? Låt vara att den meningslösa berättelsen babblar förbi utan att jag bryr mig, det kan jag leva med. Låt vara att den upphaussade förstörelsen av din omgivning som gör att betongbitar och brädor flyger all världens väg redan är gjort mycket bättre i Battlefield-serien, det kan jag också leva med.

Men när en utlovad AI dessutom är så skrattretande usel att dumskallemonstren i Doom förvandlas till tankeläsande strateger - då är måttet både rågat och har runnit över.

Det tog mig lång tid att ens förstå att fienderna jag möter tillhör olika fraktioner då alla, oavsett tillhörighet, genast slutar skjuta på varann och vänder sina vapen mot mig så fort jag dyker upp.

Ja, det gäller såklart inte de fiender som råkar ut för den märkliga buggen att de blir stående som stenstoder trots att jag skjuter på dem. Eller de som rusar åt ett helt annat håll, till synes utan anledning. Eller de som springer rakt på de minor de själva lagt ut, långt innan jag ens kommit fram och hunnit visa mig.

Bodycount utspelar sig i krigshärjade områden som urbana afrikanska städer och sunkiga asiatiska hamnbyar. Då och då öppnas dock en högteknologisk port upp och någon slags konspirationsberättelse för dig till underjordiska baser som hade fått kapten Picard att känna sig stenålders. Kontrasten är menad att höja stämningen, men jag upplever bara samma fiendesvärmar om och om igen, med fiender som i bästa fall rusar mot mig och i sämsta fall vimsar runt på måfå.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!