Deathspank: The Baconing

Deathspank smiskar vidare

För dig som ännu inte är bekanta med Deathspank skulle jag vilja beskriva spelserien på följande vis. Tänk dig att Lucasarts släppte ett hugga och slakta-spel i samma stil som Diablo under deras storhetstid när äventyrsspelen regerade över spelvärlden. Tänk dig att det spelet gjorts om i HD. Där har du Deathspank.

Exakt så kände jag första gången jag testade ett Deathspank-spel hos en kompis, och jag blev därför inte helt förvånad när jag fick höra att Ron Gilbert varit inblandad i produktionen. Ron Gilbert är också känd för att ha skapat SCUMM, spelmotorn som används i Maniac Mansion, Monkey Island och nästan alla andra gamla äventyrsspel från Lucasarts.

Även om Ron Gilbert nu hra lämnat utvecklaren Hothead Games är det ändå någonting som gör att jag får riktiga nostalgivibbar när jag spelar Deathspank: The Baconing. Det är någonting med den löjliga dialogen och handlingen som är ruskigt underhållande.

Jag tror att det påminner mig om en tid när spel inte var på så fullt allvar. Hothead Games kommer inte bara undan med att vara svamliga utan de lyckas vara det med en klass som jag faktiskt inte sett sedan de gamla äventyrsspelen. Det är sällan jag spelar ett spel och faktiskt skrattar åt röstskådespelarna för att de är roliga.

Handlingen i The Baconing börjar med att en uttråkad Deathspank bestämmer sig för att ta på sig flera av sina stringkalsonger på en och samma gång. Detta resulterar i att det, av någon anledning, skapas ett fasansfullt monster. The Antispank. För att rädda världen måste Deathspank förstöra alla sina kalsipper genom att kasta dem i de mytomspunna baconeldarna som finns spridda över hela världen.

DeathSpank återkommer i The Baconing

Rent grafiskt sett ser allt precis ut som popup-bok. 2D-bakgrunder blandas med 3D. Miljöerna är faktiskt oftast rätt snygga, färggranna och varierande. Du kommer slåss på allt från gudarnas golfbana till ett nöjesfällt fullt av mutanter. Deathspank själv skiftar utseende konstant genom spelet på grund av all ny utrustning han får och det är alltid när man upptäcker vad han har på sig.

Tyvärr kan jag dock tycka att det ibland blir fruktansvärt plottrigt, och jag får lite svårt att se vad jag håller på med när det blir nog många fiender.

Och fiender finns det. Alldeles för många. Det största problemet med The Baconing är att striderna är alldeles för många och för repetitiva. I praktiken kommer du att tillbringa mer än hälften av speltiden med att bara nöta på knapparna. När jag närmar mig slutet av spelet känner jag stundvis att jag vill kräkas på mina motståndare.

Det blir inte mycket bättre av att det lokala samarbetsläget inte låter mina kompisar vara med på riktigt. Den andre spelaren delar på min livmätare och kan inte plocka upp nya vapen eller rustningsdelar. Det fungerar väl helt okej om en kompis kommer över, då denne bara behöver plocka upp dosan och trycka på startknappen för att vara med. Men det blir knappast någon tjurrusning till casa de Öberg endast för att delta i samarbetsläget.

Dialogerna och pusslandet är det klart roligaste och jag pustar ut varenda gång jag får ett uppdrag som inte inkluderar att döda någonting. Till exempel får du i uppdrag att rigga valet i den förbjudna staden och vid gudarnas golfbana har ett mord begåtts med en åskvigg.

I slutändan tror jag att jag spelat The Baconing på fel sätt. Som jag ser det är det här ett av de där spelen du ska slå igång på kvällen när du kommer hem från jobb eller skola och bara vill bli underhållen ett litet tag. En halvtimme eller så åt gången.

Det är nämligen alldeles för repetitivt för att spelas i sträck. Men i små doser är det briljant, och rekommenderas helt klart i stället för att slå på teven och titta på ännu en trött repris av Scrubs.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Deathspank: The Baconing Håkan Öberg Deathspank smiskar vidare 2011-09-20T09:00:00+02:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!