Ico & Shadow of the Colossus Collection HD

Två magiska spelupplevelser, nu i HD

Du vet hur det känns att komma sent till festen, eller hur? Termen fungerar både för verkliga sena ankomster, samt i spelvärlden. Att upptäcka ett spel långt efter att alla orerat om det, att ha missat den första hajpen och därför känna att man ligger långt efter.

Så har det varit med två av Sonys mest kritikerrosade spelserier till PlayStation 2, ICO och Shadow of the Colossus, från 2002 (2001 i Japan) respektive början av 2006 (ja, 2005 utanför Europa). Dessa spel har länge ansetts vara det finaste som finns inom berättande i spel, men försäljningen uteblev.

Först var det ICO som gick folk obemärkt förbi, och sedan när Shadow of the Colossus kom fyra år senare gavs det ut i en nyversion. Men inte ens då nådde det ut till de stora massorna.

Så med ICO & Shadow of the Colossus Collection är det alltså tredje gången gillt för ICO. Det har gått många år sedan jag senast fick utforska dess spelvärld.

ICO

Det finns frågor vi aldrig kommer att få svar på. Så mycket vet vi nu, nästan tio år senare. Varför var den hornbeprydde pojken tvungen att offras av sin by? Varför hålls skuggflickan Yorda fången i början av spelet? Är det viktigt att pojken sugs in i mörkret precis i början och sedan vaknar upp utanför sin stencell?

Men sådant är inte så viktigt, i alla fall inte nu i efterhand. Det viktigaste är känslan jag får när jag spelar ICO.

I grunden är det enkelt. Hitta spakar och andra föremål. Dra i eller aktivera dem. Hitta sättet att komma till nästa rum. Fortsätt. Kämpa dig genom slottet. Ta dig ut. Rädda flickan. Överlev tillsammans. Försök skaka av dig känslan av att allt är till ända om hon försvinner.

Men det är ju så. Utan henne är allt förgäves.

Så du vrider på speglar, klättrar i rep, använder en grovhuggen gren till att slå bort skuggorna som omgärdar Yorda och våndas varenda sekund du måste släppa henne ur sikte.

Men det måste du ju. Annars skulle inte spelet vara så gripande.

Bonusinnehållet i HD-samlingen

Och när du hör henne flämta till från ett annat rum medan du försöker stänga av vattnet, öppna en dörr eller klättra upp för en avsats, ja då suger det till i magen och du släpper allt för att rädda henne.

Så minns jag att det var runt sju år sedan när jag spelade ICO för första gången. Det var inte precis när det släpptes, utan ett par år senare när jag lyckats få tag på en strikt begränsad utgåva i bättre begagnat skick.

Och känslan jag fick då infinner sig nu igen. Kampen för att rädda henne, kontakten vi får när jag håller henne i handen eller sätter mig bredvid henne i soffan för att spara, ja den finns kvar.

Det är ett makalöst fint äventyr som har åldrats med värdighet. I vissa avseenden känns kontrollerna lite gamla, och det händer fortfarande att jag hoppar åt fel håll och slår mig halvt fördärvad. Och jag har fortfarande samma problem med ett tajmat hopp i mitten av spelet som jag hade förra gången.

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!