Sonic Generations

Många hävdar att det inte har släppts ett riktigt bra Sonic-spel på över 10 år. Jag kan definitivt hålla med om att Sega satsat mer på kvantitet än kvalitet vad gäller sin blåhudade igelkott under senare år. Kanske var det därför jag blev tämligen glatt överraskad när jag provspelade Sonic Generations.

Sonic firar 20 årsjubileum, men istället för en traditionell samling har Sega valt att göra ett spel vars tema är en resa genom hjältens historia.

Sonic Generations innehåller sex världar från olika epoker i serien. Det finurliga är att varje bana går att spela både som den nya tredimensionella protagonisten och den gamla platta varianten.

Första banan jag får testa är den mest klassiska av alla Sonic-banor, Green Hill Zone. I den tvådimensionella versionen känner jag såklart igen mig, och det rappa tempot tillsammans med härligt högupplöst grafik gör det hela till en ytterst trivsam upplevelse.

När det är dags för den moderna Sonic blir jag nervös och ser inre bilder av Amy Rose, Bob the Cat och andra hemskheter. Lyckligtvis finns inte en enda meningslös extrakaraktär att finna.

Till min stora glädje har de istället tagit till vara på de bästa bitarna ur senare generationers spel. En vrålsnabb igelkott i gymnastikskor susar fram genom det tredimensionella varianten av seriens allra första bana. Jag gillar det!

Nästa nivå jag provar är Rooftop Run från en av seriens mest mediokra installationer, Sonic Unleashed. Bobby Wartheim från Sega verkar se skepsisen i mina ögon och berättar kvickt att alla banor har gjorts om från grunden, förbättrats och slipats till.

Världarna i Sonic Generations spelas i kronologisk ordning och är som sagt sex till antalet. Jag får även möjlighet att testa spelets stereoskopiska 3D-läge, vilket är förvånansvärt angenämt. Effekterna sticker inte ut irriterande mycket, utan skapar bara ett skönt djup.

Utöver konsolversionerna till PlayStation 3 och Xbox 360 släpps även spelet till Nintendo 3DS, som har en extra värld vid namn Mushroom Hill. Efter en stund med den konstaterar jag att det bärbara formatet nog passar spelet allra bäst ändå.

Upplägget är precis detsamma och faktum är att spelet ser nästan lika snyggt ut på 3DS som på PS3. Det säger väl kanske mer om den sistnämnda versionen än tvärtom, men ändå.

Mina intryck av Sonic Generations är som synes ganska positiva. Rädslan inför att våga påstå att Sega efter många om och men kanske ändå lyckats göra ett värdigt Sonic-spel är dock stor. De har gjort mig besviken allt för många gånger förr.

Den största oron är att spelet blir allt för kort. Sex världar med ett fåtal banor på varje lär ta slut väldigt kvickt. Att titeln släpps till fullpris gör detta till ett potentiellt ännu större problem.

Det är alltså med försiktig optimism jag rekommenderar alla Sonic-älskare och personer som vill ha en snabb lektion i seriens historia att hålla ett vakande öga på det här.