Red Orchestra 2: Heroes of Stalingrad

Brutal realism på både gott och ont

I en tid då förstapersonsskjutarna står som spön i backen, och där Battlefield- och Call of Duty-serierna bekvämt delar marknaden mellan sig, förefaller det något riskabelt att ge ut ett spel som riskerar enbart bli "ytterligare ett". Icke desto mindre kommer nu Tripwire Interactive med uppföljaren till sitt kritikerrosade Red Orchestra i form av Red Orchestra 2: Heroes of Stalingrad.

Man kan lugnt säga att Tripwire med sin senaste titel inte siktar på massmarknaden. Spelet har trots sitt genremässiga yttre ganska lite gemensamt med de stora actionbetonade flerspelarjättarna. Även om onlinespelarscenen kan vara ogästvänlig är både Call of Duty: Black ops (8/10) och Battlefield: Bad Company 2 (9/10) förhållandevis lättillgängliga spel, vilket skulle vara det sista jag kan säga om Red Orchestra 2.

Spelet innehåller både flerspelar- och ensamspelarlägen, men det senare kan i princip ignoreras då det huvudsakligen är en serie flerspelarbanor där alla allierade och fiender är botar, det vill säga datorstyrda.

Det fungerar hjälpligt för att lära ut de olika handgreppen, av vilka det är många, men ger ingen direkt träning på att tänka taktiskt. Botarna är både perfekta skyttar och kompletta idioter, vilket generellt sett har varit inversen av de personer jag spelat tillsammans med.

När jag väl kastat mig in i flerspelarlägena blir jag snabbt varse om vilken spelarnisch Tripwire vill nå med sitt spel. De veka, bekväma och räddhågade göra sig inte besväret - detta är ett verk för inbitna krigsfanatiker.

Red Orchestra 2 laddar med en trailer

När andra moderna spel räcker nya spelare handen, slår Red Orchestra 2 dig istället resolut på käften och bussar sedan kompisarna på dig medan du ligger på marken och spottar tänder. Tripwires ambitioner är tydliga - de vill skapa en realistisk upplevelse av hur det är att vara fotsoldat i krig, där döden är snabb och meningslös. Detta lyckas de väldigt väl med, kanske lite för väl.

I krigets Stalingrad finns det inga rödprickssikten, inga ammunitionsmätare och inga andra chanser. En kula dödar antingen omedelbart eller efter en kort periods blödande. Ett system för nertryckande eld reducerar din precision om du blir beskjuten tillräckligt intensivt, i de fall du överlever det vill säga.

Inte helt förvånande sätter detta fokus på att hålla sig i skydd, vilket ingår i det väl utvecklade rörelsesystemet. En knapptryckning och du duckar bakom en mur eller smiter upp mot en vägg, varifrån du antingen kan kasta dig fram med vapnet redo att skjuta eller helt enkelt avfyra en salva i blindo.

Jag upplever det inte som helt lätt att lära mig växla effektivt mellan skydd, krypande, hukande, springande och smygande, men efter ett par timmars spelande känns tekniken förhållandevis begriplig.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!