Super Mario 3D Land

När det var dags för Mario att ta steget till 3D i och med släppet Super Mario 64 var det många som hade föreställt sig föregångarna, fast i en annan vy. Sanningen visade sig vara något helt annat, då nästan allt gammalt hade skrotats till förmån för ett helt nytt tänkande. 15 år senare har Mario en ny plattform att erövra, och tidigare i år utannonserade Nintendo det nya spelet till 3DS.

Super Mario 3D Land är namnet, och premiärtrailern visade upp ett verk som liknar den klassiska skapelsen - fast i tre dimensioner. I dubbel bemärkelse.

Tack vare den stereoskopiska 3D-effekten blir det ett nytt djup bland plattformshoppandet, något som jag nu har sett med egna ögon. Berättelsen kretsar säkert kring att åter igen rädda prinsessan från Bowser, men i ärlighetens namn spelar jag inte Mario-titlar för en stark handling. Det är ju spelmekaniken och utmaningen som är de stora anledningarna.

Shigeru Miyamoto, personen bakom mannen med stort M, presenterar spelidén på ett mycket enkelt sätt; "Ett 3D-Mario som beter sig som ett Mario-spel i 2D". Det är exakt vad jag får presenterat för mig när jag ska testa två banor i Super Mario 3D Land.

Vyn är en kombination av fågel- och tredjepersonsperspektiv, fast med en lättare dominans av det första alternativet. 3D-tekniken adderar dock ett nytänkande på ett helt underbart sätt.

Glöm effektsökerier á la föremål som kastas mot skärmen och sådant som är vanligt i andra titlar. Här fyller 3D-funktionen faktiskt ett syfte, och det är genom att bidra till kluriga pussel och naturligtvis de sedvanliga gömmorna och genvägarna.

Så långt ser och känns allt riktigt gediget och trevligt ut med sin fina, precisa kontroll och sina finurligt konstruerade banor. Men det blir faktiskt ännu bättre när det visar sig att Nintendo har kastat in några gamla favoriter från tidigare spel.

Den första kärleken, eldbollarna, dyker upp ungefär i mitten av den första banan, och det är med sann glädje som jag kastar brinnande klot på stackars Goombas som inte vet bättre än att stå i min väg. Hoppande sköldpaddor och annat försöker också att stoppa mig, men det är lönlöst.

Utmaningen finns dock där, då det givetvis dyker upp nya sätt för utvecklarna att luras lite extra. 3D-perspektivet fintar mig några gånger, och till slut blir jag av med eldkastandet.

Till min räddning närmar sig mig slutet av banan, och vilket avslut sedan! Jag går från ett normalt standardleende till att le med hela munnen.

Framför mina ögon tornar sig nämligen den klassiska flaggstången, som precis som tidigare ger högre poäng ju längre upp jag lyckas klamra mig fast. Allra högst upp väntar givetvis ett extraliv, och ifall det skulle finnas fler banor skulle jag med nöje spela genom dem.

Tid och begränsningar stoppar mig dessvärre, men jag hinner uppleva ett område till där tvättbjörnsdräkten gör sin återkomst. Jag börjar genast tänka på vilka andra överraskningar som finns att upptäcka, men de får dock vackert vänta tills Super Mario 3D Land når våra butiker.