Dark Souls är likt föregångaren ett mörkt, actionfokuserat fantasyrollspel som utspelar sig i en dyster, nedstämmande värld. Elden är på väg att lämna riket och mörkret är på intågande.
Med detta mörker kommer farliga varelser och vissa människor som märkts med ett tecken är fördömda till en odöd tillvaro. Jag är en sådan och har därför förpassats till ett isolerat mentalsjukhus för att sitta ut min tid i all evighet.
När spelet startar har någon släppt ner en död kropp i min cell och genom att söka igenom den hittar jag en nyckel till celldörren. Utan vapen, naken sånär som på lite tygtrasor vacklar jag ut genom dörren, livrädd och redo att utforska den nya världen From Software har skapat.
Jag hittar ett brutet svärd på marken och dess svärdsfäste får agera mitt första vapen. Mycket riktigt stöter jag strax därefter på min första fiende och jag dör. Att mitt första nederlag skulle komma så fort var jag inte helt beredd på.
Sedan återföds jag och försöker igen, och den här gången sänker jag enkelt fienden med ett par vältajmade knapptryck. Den mörka gången jag befinner mig i fortsätter framåt och jag vandrar försiktigt vidare.
Jag befinner mig nämligen en stund senare vid en lägereld i Firelink Shrine, en lugn tempelruin i utkanten av en stad. Runtomkring mig breder världen ut sig och jag är fri att gå åt vilket håll jag vill. En mindre munter herre berättar läget lite kort för mig och att jag har ett par saker att utföra, men att jag kan ta det i vilken ordning jag vill.
Nu är det dags att vandra framåt. Miljöerna är gråa, mörka, och glåmigt deprimerande, men även stundtals så sagolikt vackra att jag stirrar på dem med öppen mun, blinkar ett par extra gånger och är helt oförberedd när ett monster vandrar upp bakom mig och överraskar med en brutal massaker.
Där Demon's Souls var en relativt linjär resa genom ett halvdussin olika miljöer, strikt uppdelade i olika geografiska zoner, är Dark Souls den direkta motsatsen. Det är en helt öppen, sömlös värld jag rör mig igenom.
Från Firelink Shrine kan jag välja att röra mig iväg mot en tom livlös stad, vidare till en övergiven kyrka och sedan via till en djup, mörk skog. Alternativt kan jag röra mig iväg åt något av de andra hållen, men där väntar än farligare fiender.
Det finns gott om miljöer att utforska bland alla gömda skrymslen. Framförallt är det en fantastisk fantasifull, genomtänkt och sammanhängande värld som målas upp, långt ifrån den klyscha det lätt hade kunnat bli i mindre skickliga hantverkares händer.
