Eurogamer.se

TrackMania 2: Canyon

Mindre är mer

Drar jag en rät linje mellan Forza Motorsport-serien och, säg, Mario Kart, så kommer mina preferenser alltid att ligga en bra bit söder om Need for Speed: Hot Pursuit. Just därför faller TrackMania-spelen mig i smaken.

Det jag är ute efter är ju just det som ligger bortom realismens förlamande trista bojor. TrackMania-seriens styrka ligger just i kontrasten mellan spektakulär racing å ena sidan, och en minst sagt sparsmakad kontroll å den andra.

Om det inte har framgått ännu rör det sig här om renodlad arkadracing; om absurt skruvad fysik, vanvettiga hastigheter och sinnessjuka sjumilabredställ. Med endast de fyra piltangenterna kontrollerar jag gas, broms och ratt, och det är så tajt och så responsivt att det aldrig bara blir en billig show.

Allt handlar, enkelt uttryckt, om att köra mer eller mindre vansinniga lopp på tid. Borta är de lite för prilliga plattforms-, stunt och pussellägena från tidigare delar i serien. Banorna varierar rejält i längd och stil, och för den delen i kvalitet.

Är en bana inte särskilt rolig i sig blir det inte bättre av att man tvingas köra fem varv. Det ska dock sägas att de bästa banorna är helt fantastiska.

I sololäget tävlar jag mot klockan om ädla medaljer, och förstås mot en spökmotståndare som motsvarar mitt eget bästa åk. Dessutom kan du välja att köra mot eller en flera andra spöktider.

Det finns förinställda sådana som motsvarar de tre medaljerna för varje lopp, och därtill kan du plocka in andra användares bästa åk - vilket förstås bland annat ger möjligheten att ta en match direkt mot världens bästa. Det finns också ett lokalt flerspelarläge med delad skärm, vilket ju inte är en självklarhet för ett pc-spel - sympatiskt!

Lanseringstrailern

Men det är förstås i onlineläget som spelet verkligen lever upp. Genom TrackMania 2: Canyons egen plattform ManiaPlanet kan du på servrar indelade efter land och skicklighetsnivå tävla med upp till 200 spelare på samma bana.

Jag tävlar på en bana i taget, under några minuters tid. Rankingen uppdateras efterhand som du och dina konkurrenter får bättre tider, och det är oftast olidligt spännande när tiden börjar rinna ur och jag desperat försöker hålla fast vid en pallplats.

Det kan vara på sin plats här att påpeka att i TrackMania krockar du inte med andra spelare, utan flera spelare kan uppta samma yta samtidigt. Allt som räknas är tiderna. Det är också online som "bara-en-bana-till"-faktorn slår klorna i mig på allvar.

Antalet riktigt bra banor är tyvärr lite för få. Ofta känns kartorna lite oinspirerade, och ett bra parti följs av sämre på ett sätt som ger mig en känsla av att utvecklaren hellre fyller ut lite än ståtar med en kort bana som är bra hela vägen. Och att hitta guldkornen i den utbredda hemmasnickrarscenen är inte alltid det lättaste, även om de i högsta grad finns där.

En fördel med att vända sig till modifikationsscenen är förstås att jag kan slippa den efter ett tag lite trista kanjonmiljö som spelets alla banor utspelar sig i. Understundom blir det väldigt, väldigt brunt.

Men det är kanske att leta fel. Sanningen är ju den att hade det så bara funnits en handfull sjysta banor i spelet hade jag ändå suttit där och gnuggat mina tider.

Den största skillnaden från föregångaren TrackMania United är inte den nu gnistrande snygga ytan, utan att de har valt att renodla konceptet till just racing. Det finns lite mindre att leka med här, men upplevelsen är mindre spretig och mer fokuserad (handen på hjärtat, vem lade egentligen mycket tid på stunt- och plattformslägena?). Och jakten på det perfekta varvet är i sig med råge nog för ett spel, om det är så här väl utfört. Nadeo gräver där de står, och det gör de rätt i.

8 / 10

Läs vår betygspolicy TrackMania 2: Canyon Peter Mikkelsen Mindre är mer 2011-10-20T15:00:00+02:00 8 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!