Recension: Spider-Man: Edge of Time

Vad är bättre än en Spindelman? Två spindelmän!

Den kanadensiska utvecklaren Beenox är tillbaks med ett nytt Spindelmannen-spel ett drygt år efter släppet av det kritikerrosade Spiderman: Shattered Dimensions ( 8/10). Det var med stor nyfikenhet jag slungade mig in i Spider-Man: Edge of Time.

Peter Parker har hamnat lite i klistret då spelet börjar. Han är involverad i ett frenetiskt slagsmål mot Anti-Venom och saker ser ut att gå riktigt illa för vår spindelkompis, så illa att han faktiskt stryker med i striden. Skärmen blir svart, spelet bryter och vi förflyttas till år 2099.

Miguel O'Hara är en genetikforskare för företaget Alchemax som under experimentet med att försöka återskapa Spindelmannens krafter själv lyckades skriva om sitt DNA, delvis med en spindels genetiska kod.

Som vi sett i bland annat Shattered Dimensions är han den rådande Spindelmannen för den här tidsepoken. Han misstänker att en av företagets högre chefer sysslar med något omoraliskt, olagligt eller potentiellt livsfarligt och börjar undersöka vad Walker Sloan har för sig.

Vad Miguel inte var förberedd på var att Sloan planerat att öppna en tidsportal och resa tillbaks till 1970 för att forma en helt ny framtid och nutid. Miguel ser även en glimt av vad som kommer att hända med Parker i striden mot Anti-Venom och beslutar sig för att ingripa.

Det Beenox kokat ihop den här gången, med hjälp av Marvel-författaren Peter David, är en tidsresesaga med gott om kvantmekanik, paradoxer och en hel del humor. Det är en klyftig historia som vävs ihop snyggt och den berättas med smarta dialoger, riktigt bra röstskådisar och förbaskat snygga mellansekvenser.

Det växlas mellan Parker och O'Hara samt nutid och framtid på ett snyggt och sömlöst sätt för att lösa pussel och ge viss variation, då karaktärerna beter sig ganska olika i strid. Exempelvis stöter Miguel tidigt i spelet på en stor, elak robot som är ohanterbar i hans tid, men när Parker ger sig iväg till samma plats i sin tid och förstör lite elektronik så har roboten aldrig byggts och Miguel slipper slåss mot den.

Problemen med spelet uppenbarar sig ganska snabbt - både i nutid och framtid är jag låst till att utforska en och samma plats, en gigantisk skyskrapa från insidan. Det går i mitt tycke lite emot Spindelmannens natur att inte kunna svinga sig fritt genom en stor stad, men självklart används nätskjutarna fortfarande för att manövrera dig fram och klättra på väggar och tak.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!