Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Mr. Gimmick! (1993, NES)
Mr. Gimmick!, eller Gimmick! som det hette från början i Japan, är ett av de där bortglömda guldkornen få i världen känner till - förutom vi i Skandinavien.
Anledningen till detta är att utvecklaren Sunsoft valde att bara släppa spelet i Japan och i det kalla norr. Ett beslut som kan tyckas vara lite konstigt eftersom spelet bara tillverkades i låga volymer samt att NES var på väg ut från den svenska marknaden vid den här tidpunkten.
Resultatet blev ett spel som är extremt svårt och dyrt att få tag på. Eftersom Skandinavien blev den enda regionen där spelet släpptes i PAL-utgåva, och därmed inte i Famicom-kassettformat, har Nintendo-samlare världen över länge suktat efter en kopia.
Mr. Gimmick är dock inte bara eftertraktat på grund av sin sällsynthet; det rankas förmodligen som ett av de mest väldesignade och välproducerade NES-spelen som någonsin gjort.
Till att börja med innehåller spelet ett dyrt extrachip som tillåter utökade kanaler och därmed en mycket mer komplicerad ljudbild. Samtidigt gav chippet även nya grafikmöjligheter som tog den kära 8-bitarsmaskinen till yttersta gränsen för vad den kan prestera. Utöver detta lyckades Sunsoft skapa en spelmekanik som fick andra spel på plattformen att blekna i jämförelse.
Mr. Gimmick! är i grunden ett simpelt plattformsspel i vilket du måste rädda den lilla flickan som också är din ägare, och det gäller att tänka till extra noga då hinder och fiender måste bekämpas med snillrikhet.
Varför? Jo, den stjärna som Mr. Gimmick skjuter iväg kan också användas som ett temporärt transportmedel som tar dig mellan avsatser och plattformar. Spelet innehåller dessutom, för sin tid, avancerad fysik och artificiell intelligens, vilket gör det extra klurigt. Svårighetsnivån är generellt något de flesta anmärker på, då den för det mesta är brutal.
Spelkassetten kostar i dag ett par tusen kronor, och skulle du mot all förmodan hitta ett komplett exemplar i perfekt skick, så närmar sig prislappen femsiffriga belopp.
Klicka här för en ypperlig komplett genomgång av Mr. Gimmick! - och notera musiken.
Veckans Retrokalkon: Radical Rex (Megadrive, 1994)
1992-93 var år som gav oss här i Sverige några av de absolut bästa NES-spelen som gjorts. Motsatsen gällde de nya 16-bitskonsolerna, som tampades med ett ojämnt spelbibliotek i många år.
Radical Rex var, tro't eller ej, ännu ett försök att skapa en cool karaktär som kunde haka på ungdomskulturen under det glada 90-talet där det snackades slang, tuggades tuggummi och skateboarden var det huvudsakliga transportmedlet (Back to the Future är ett ypperligt tidsdokument för detta /red.anm.). Jag behöver inte säga att det såklart blev en total flopp.
Radical Rex kunde göra allt ovannämnda, samt grilla sina motståndare med sin eldfängda andedräkt och ett vrål som kunde döda allt på skärmen. Nämnde jag att hoppstyltan var ett annat transportmedel utöver rullbrädan?
Spelet var precis så mediokert och trist som det låter; du ska rädda landet och din kidnappade flickvän Rexanne från en ond magiker (eller en gnagare i Sega-versionen).
Det saknade precis all artistisk kunskap och finess som Gimmick hade två år innan. Således försvann Radical Rex i det brus som andra färgglada maskotar i plattformsspel orsakade, och glömdes bort - med all rätt.
Klicka här för att ändå få en påminnelse om att inte allt var bättre förr.
