Recension: The War of the Worlds

Äventyrsvärldarnas krig

H.G. Wells klassiska science fiction-bok War of the Worlds som publicerades 1898 har anpassats till ett otal andra former, däribland ett radiodrama regisserat av Orson Welles. Fast mest känd för den yngre publiken är kanske Stephen Spielbergs filmatisering med Tom Cruise i en av huvudrollerna.

Spelet som nyligen lanserats på PlayStation Network och Xbox Live Arcade bygger dock inte på den filmen utan går mer tillbaks till boken samt en film som släpptes i början av 1950-talet.

London är under attack från marsianer som slog ner i meteorliknande farkoster och snabbt belägrade England. Allt motstånd känns meningslöst, då marsmänniskornas vapen är skoningslösa och fruktansvärda. Mänskligheten börjar förslavas eller dödas urskillningslöst. Min karaktär, Arthur Clark vaknar upp utanför London efter att tåget han befann sig på spårat ur, men till skillnad från alla andra Londonbor som i vild panik försöker fly från staden beslutar han sig för att ge sig in och hitta sin fästmö och bror.

War of the Worlds är ett klassisk pusselbaserat äventyrsplattformsspel där precisionshoppande, osviklig timing och undvikande är de främsta vapnen du har mot de invaderande marsianerna. Med lite hjälp av Patrick Stewart (Star Trek: Next Generation samt berättarrösten i Elder Scrolls: Oblivion) som berättare och musik från den legendariska Amiga-kompositören Chris Huelsbeck (Turrican, Great Giana Sisters) känns receptet som en given nostalgitripp.

Utvecklarna Other Ocean Interactive har klart och tydligt inspirerats av ett par klassiska spel när detta verk var på planeringsstadiet, och det finns en delikat ironi i att ett kontorskomplex i spelet heter "Chahi, Cuisset and Mechner". De främsta målet verkar nämligen ha varit att försöka återskapa magin som fanns i Another World, Flashback och det första Prince of Persia-spelet.

Tyvärr lider utvecklarna av lite hybris då det snart visar sig de inte helt besitter samma fingertoppskänsla för design som de tre ovan nämnda herrarna och resultatet blir en bitvis frustrerande resa genom ett sönderbombat London i ett ganska märkligt tempo.

Pusslen jag tvingas navigera för att ta mig vidare är oftast utmanande, ibland till den grad att jag svär ett antal gånger och tvingar mig själv att ta en paus innan en handkontroll flyger iväg åt ett olämpligt håll. Miljöerna är otäcka, stämningsfulla och oerhört detaljrika, men ibland blir dessa grafiska extravaganser som fyller skärmen extremt distraherande, särskilt när jag jagas av någonting och inte alltid ser var min karaktär är eller vad jag gör.

Att lära sig fiendemönster samt försöka förutspå det oväntade är ett måste, men där andra spel i genren oftast innehåller lite diskreta fingervisningar om fällor gör War of the Worlds tvärtom. Först när jag dött av en fälla förstår jag att den fanns där den fanns, och det händer titt som tätt att jag dör av saker som jag inte haft en rimlig chans att kunna förutspå.

Men trots dessa brister lyckas War of the Worlds emulera inspirationskällorna väl och det känns som en skön nynostalgitripp, men för spelare utan den nostalgisk längtan till äldre tider är det här en svår införsäljning. Där Shadow Complex är den nya generationens Metroid kan det här väl förtjäna att få kallas den nya tidens Another World.

7 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The War of the Worlds Fredrik Johansson Äventyrsvärldarnas krig 2011-11-04T12:20:00+01:00 7 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!