Recension: Call of Duty: Modern Warfare 3

Call of Duty är stort. Nästan ofattbart stort, faktiskt. Dess tillväxt har dessutom varit lika stark som oväntad. För bara fem år sedan var Call of Duty 3 ett spel i en omtyckt men bara någorlunda framgångsrik andravärldskrigsserie, som kämpade om sin plats på butikshyllorna mot Medal of Honor och Brothers in Arms.

Men 2007 års Modern Warfare förvandlade Call of Duty till ett fullfjädrat mediafenomen. Det blev ett varumärke med samma styrka som Tom Cruise, U2 eller Manchester United. Och i likhet med de underhållningsjättarna delar spelet sin publik i två läger.

För varje spelare som älskar spelen för sina effektfyrverkerier och heltäckande onlinelägen finns det någon annan som helst vill ta ner serien på jorden, ­gärna med ett lågt betyg. Är det orättvist att ge ett lägre betyg till ett spel bara för att det ger miljontals fans exakt vad de vill ha? Eller har spel som drar åt sig så här mycket uppmärksamhet och intäkter ett ansvar att faktiskt få sina respektive genrer att utvecklas?

Oavsett vilket så är Modern Warfare 3 exakt det spel du nog har förväntat dig. Det är konservativt i ordets alla bemärkelser; en hyllning till militära strider som aldrig går särskilt långt från de spelparametrar som fastställdes 2007.

1/2 Tobey Maguire gör nu en av rösterna, nämligen den nya Delta Force-soldaten Grinch.

Föregående Nästa Visa alla ▸

Precis som i alla nya Call of Duty-spel syns kampen mellan överdådighet och djup allra mest i enspelarkampanjen. Berättelsen tar vid där Modern Warfare 2 slutade, och kastar in spelaren i en värld på gränsen till ett tredje världskrig. Det är en värld där den ondsinte ryssen Makarov gör allt i sin makt för att knuffa oss över den.

De goda nyheterna är att handlingen (en världstäckande berättelse om förräderi, terrorism och stunttrick så hårda att James Bond hade börjat grina av rädsla) åtminstone är förståelig denna gång. Jämfört med de meningslösa och frånkopplade scenerna där saker hände som ledde fram till den förbryllande twisten i slutet av Modern Warfare 2, är detta en så avskalad och direkt upplevelse som du kan få i ett Call of Duty-spel. Händelserna är lätta att hänga med i, karaktärerna beter sig trovärdigt och de sensationella scenerna förbättrar upplevelsen snarare än att göra den fånig.

Men tomrummen som de osammanhängande berättelsedelarna lämnat efter sig ersätts av ännu fler Hollywood-effekter. Ingen Call of Duty-kampanj är komplett i dagsläget utan en hel drös med överdådiga händelser, och Modern Warfare 3 är inget undantag. Det här är ett spel där du inte kan kliva in i en hiss utan att en helikopter kraschar in i den, och där det inte räcker med att åka pansarvagn genom en stad. Nej, här ska du jaga in fienden i ett parkeringshus, spränga varje bil i den och sedan falla genom själva parkeringen.

Du får ge dig på en kärnvapenbestyckad u-båt. Du får smyga dig in i ett välbevakat slott och spränga sedan spränga dig ut. Du får till och med utkämpa en välkoreograferad eldstrid mellan två tunnelbanetåg i London. Men trots det ständiga miljöombytet känns alla delarna som att de ingår i samma pussel.

Det enda snedsteget är i den korta och kort sagt onödiga mellandelen där du får spela rollen som en amerikansk turist i London när en bomb sprängs. Sekvensen är inte lika smaklös som flygplansmassakern No Russian i Modern Warfare 2, men den känns ändå billig, obehaglig och exploaterande. Det går bara att försätta spelaren i skrämmande och hopplösa situationer om det finns någon större insikt som ska förmedlas. Att bara understryka det självklara är att missbruka förstapersonsperspektivet, och då blir det inget annat än att gotta sig i tragedin.