Recension: The Elder Scrolls V: Skyrim

Vi kan inte börja i början. Det går ju bara inte.

Bethesda har inte visat upp öppningsscenen med den anonyma fången i The Elder Scrolls V: Skyrim på förhandsevenemang, och om du har varit smart nog att undvika YouTube de senaste veckorna kommer du att vara glad att du väntat på detta. I den här recensionen lovar vi dessutom att inte gå in på berättelsen för mycket, för världen är alldeles för storslagen för att beskrivas med ord.

Det märks verkligen redan i början av Skyrim att själva välden är berättelsen. I takt med att du tar dig fram genom spelet förvandlas områdena du upptäcker och sidouppdragen du stöter på till spännande ögonblick, och världskartan som inledningsvis bara kändes stor för sakens skull börjar vakna till liv. Att bara fokusera på "huvuduppdraget" blir så gott som omöjligt, för allt känns sammankopplat och har ett existensberättigande - även om det bara är löst kopplat till grundhandlingen.

Skyrim-provinsen ligger högt uppe i norr i The Elder Scrolls fantasy-värld. Det är en kall och bergstäckt region som drabbats av såväl inbördeskrig som ett uråldrigt hot utifrån. I rollen som en Dragonborn har du både en drakes själ och förmågan att tala deras språk via kraftfulla drakrop.

I grund och botten handlar Skyrim om sorg och osäkerhet, samt den själviskhet som brukar ligga och gro när ett samhälle försöker förändra saker genom revolution. Du spelar givetvis som dagens hjälte, då du har potential till otroligt mycket styrka. Men inget är garanterat, inte minst då de olika handlingsalternativen ofta utesluter varandra.

Medan Skyrim kämpar för att bli oberoende dyker det upp en hel del allierade till den nya världsordningen som har sin alldeles egen agenda. Ett exempel är de förrädiska magikerna, som inte kan hålla sig från att lägga näsan i blöt. Till synes uppenbara fiender visar sig vara minst lika förvånade över händelserna i världen som du, och på så sätt skapas ömtåliga allianser som enbart grundar sig i att ni har samma mål.

Det resulterar i att du får känna dig såväl hjältemodig som utsatt, både vad gäller världen runt omkring dig och dess invånares ibland nyckfulla beteenden (samtidigt som du bara måste se hur saker och ting slutar). Och det är en otrolig prestation av Bethesda. Det finns inga garantier för att du ska lyckas, och jag kan bara dra mig till minnes Ico som ett exempel på ett spel med sådant skräckslaget och osäkert hjältemod.

Kompositören Jeremy Soules vackra ljudbilder skapar en oumbärlig och subtil bakgrund till Skyrim som står i stark kontrast till tidigare spel i The Elder Scrolls-serien. Oblivions pampiga musik må ha passat i det spelet, men här har den ersatts av något som är både lugnare och mer bräckligt. Det är ett drömskt och något idylliskt fantasy-soundtrack som känns både rörande och sorgsen.

Själva Skyrim är försatt i ett evigt vinterlandskap, där rävar trippar fram genom snön och natthimlen täcks med ett vackert norssken. Bergsmiljön med sina dimhöljen och snöstormar har låtit Bethesdas tekniker skapa helt makalösa bakgrunder.

När texturerna synas i sömmarna lär de förvåna spelare som förväntat sig ett stort kliv framåt gentemot Oblivion, vars grafik var snygg när den kom men som inte åldrats med värdighet. Men trots att träden är grovhuggna känns ändå skogen makalöst fantasifull.