Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Indiana Jones and the Fate of Atlantis (1992, PC)
Vi är många som inte tycker att fjärde Indiana Jones-filmen, the Kingdom of the Crystal Skull, är någon höjdare. Vi är desto fler som såg Indiana Jones and the Fate of Atlantis från 1992 som den sprituella uppföljaren.
Originalplanen för detta spel var faktiskt att inspireras av ett hittills oanvänt filmmanus om Indys jakt på Atlantis. Denna idé övergavs dock av författarna Hal Barwood och Noah Falstein, som istället skrev om allt från början.
Året år 1939 och världen håller på att kastas i krig. Indy undervisar som vanligt för kollegestudenter på Barnett College, men blir kontaktad av en Mr. Smith som vill se en särskild statyett som ska finnas bland skolans vindsbråte. Det är i jakten på denna staty Indy faller genom otaliga golv i spelets inledningsscener, vilka numera är klassiska.
Mr. Smith är givetvis egentligen en nazispion och stjäl statyetten, varpå Indiana Jones blir indragen i en lång och händelserik jakt efter det mytomspunna Atlantis som sjönk i havet för tusentals år sedan, enligt utsago av bland annat Platon.
I spelet har även Indys tidigare käresta, Sophia Hapgood, en framträdande roll; de träffades på Island för länge sedan och har i spelet ett minst sagt frostigt förhållande. Hapgood finns även med i senare verk, bland annat PC-spelet Indiana Jones and the Infernal Machine, som också är skrivet av Hal Barwood.
Indiana Jones and the Fate of Atlantis anser jag i dag är ett av de absolut bästa äventyrsspel av peka-och-klicka-art som någonsin gjorts. Det är långt, svårt och har precis den blandning av humor och spänning vi ofta eftertraktar i denna typ av spel.
Det tog mig faktiskt inte mindre än två år att spela igenom Fate of Atlantis, då flera av de mystiska pussel du stöter på är betydligt svårare än de Nathan Drake normalt brottas med nuförtiden.
Rekommenderas varmt till alla äventyrsälskare.
Veckans Retrokalkon: Indiana Jones and the Fate of Atlantis (1992, A500)
Nej, det är inte samma spel som är både kanon och kalkon; det enda de delar är titeln, utvecklare och utgivningsåret. Och ja, kanske delar av huvudberättelsen - men det är knappt.
Hal Barwood har förvisso alltid hävdat att han ser Indiana Jones mer som en actionhjälte än en äventyrshjälte, åtminstone var gäller spelgenrer. Men jag tror ändå inte att ens han varit nöjd med resultatet om han fått uttrycka sin ärliga mening.
Precis som i tidigare Indiana Jones-spel valde LucasArts att släppa både ett äventyrs- och ett actionspel och just i fallet med Fate of Atlantis blev det inte jättelyckat.
Kanske är det orättvist att bedöma actionspelet Fate of Atlantis i jämförelse med äventyrsditot, men å andra sidan får ju utvecklaren vara beredd på att folk gör just så. Perspektivet är isometrisk 3D, vilket inte var det vanligaste på den tiden, men jämfört med vad äventyrsspelet gav oss stod detta sidospel bara ut som misslyckat.
Actionspelet Indiana Jones and the Fate of Atlantis gav oss en handfull nivåer av exakt samma sak - och ingen av dem lyckades på något sätt fånga den Indy-atmosfär fans av filmerna såklart är ute efter.
Det här spelet går att beskriva med tre ord; brunt, stelt och oindianajonesiskt. Om det ens är ett ord. Det borde det dock vara.
