Recension: Rayman Origins

När Ubisoft ville återuppliva Rayman-spelen (du vet, de där titlarna som inte har några kaniner) var det tänkt att det enbart skulle distribueras via digitala kanaler och att det skulle vara episoder. Släppdatumet skulle äga rum i slutet av 2010, men efter att bolaget sköt upp det till 2011 var det helt tyst från deras sida.

Under våren släpptes det nya detaljer, och de hade beslutat sig för att skrota både struktur och distributionsplattform. Episoderna är utraderade samtidigt som spelet släpps i butiker, vilket är ett starkt tecken på att de tror mycket på sin produkt.

Till en början känns det som vilket annat plattformsspel som helst när jag får följa Rayman och de andra karaktärernas kamp att besegra Bubble Dreamer, vars mardrömmar håller på att förstöra världen Glade of Dreams.

Det tar dock inte speciellt lång tid innan jag inser att detta är långt från någon generisk Mario-klon (som till exempel Rayman 3D till 3DS), då lekfullheten och originella idéer fullständigt tar över efter några banor.

Allt går i musikens tecken när jag spelar Rayman Origins. Varje steg, ytkontakt och händelse påverkar ljudet bortom de sedvanliga effekterna eftersom miljödesignen integrerar instrument i nästan allt. Pelare kan vara trummor, en plattform är kanske en flöjt och trådar kan se ut som pianotrådar.

I sann Rez- och Child of Eden-anda blir det väldigt rytmiskt när jag tar mig fram genom banorna i jakt efter att rädda djur som ger mig Electoons - ett nödvändigt hjälpmedel för att göra världen bra igen.

Det finns fler saker än sådana att samla. Om du fångar in tillräckligt många Lums (små, gröna tingest) får du ännu fler Electoons efter att du är klar med banan. Passa även på att gå alternativa vägar i områdeskartorna för att komma till platser där du ska slå sönder en livrädd kista i jakt på rubintänder(!).

Känner du igen väldigt mycket av det jag skriver? Det beror nämligen på att spelet är en hyllning över de tidigare Rayman-spelen, som du säkert har spelat på din gamla PlayStation.

Genom att ta gamla hederliga referenser och blanda det med nya tankegånger har utvecklarna hos Ubisoft skapat ett verk som överraskar rejält på mig, trots att min chefredaktör bedyrade sin kärlek för det när det testades under E3-mässan.

Jag börjar tro att detta kan vara det bästa plattformsspelet sedan Super Mario World.