Recension: Dragon Ball Z: Ultimate Tenkaichi

Inte särskilt drak-kul

Jag älskar Dragon Ball. Jag vill ha det sagt direkt, så att det inte råder någon oklarhet om det senare, men även för att jag vill att ni läsare ska förstå vikten av mina ord i denna recension.

Jag har varit ett fan sedan den första manga-boken släpptes i Sverige för över tio år sedan och den står fortfarande prydligt i min bokhylla tillsammans med de 41 andra böckerna.

Därför såg jag verkligen fram emot att få testa ett Dragon Ball-spel till dagens konsoler, då det sista jag spelade var Dragon Ball Z: Budokai till gamla goda Gamecube. Det jag minns är ett riktigt underhållande spel som bjöd på spektakulära slagsmål helt i seriens anda och med mängder av spelbara karaktärer.

Detta återfinns till viss del i det nya Dragon Ball Z: Ultimate Tenkaichi. Berättelsen finns där, även om den förmedlas på ett så banalt sätt att den som inte läst eller sett serien inte kommer fatta någonting. Varför måste till exempel Piccolo spränga månen när Gohan förvandlas till en jätteapa? För de som kan sin Dragon Ball-historia är detta inte svårt att förstå, men nytillkomna får inte ens ett försök till förklaring.

Viktiga händelser i handlingen avverkas genom stillbilder eller en plågsamt långsam rullande text. Vid vissa tillfällen får man dock se scener ur den animerade serien, vilket är en trevlig överraskning, även om klippen kunde varit fler.

Men som alla vet så är handlingen inte det viktigaste i slagsmålsspel, utan just själva slagsmålen. Det är där som mitt största problem med Ultimate Tenkaichi ligger. Striderna är nämligen fruktansvärt automatiserade och självgående. Får du in en slagkombo på tre-fyra träffar startar ett slags minispel, där du skickar runt din motståndare till höger och vänster där det enda di själv kontrollerar är vissa knapptryckningar då och då.

Hektisk video från Dragon Ball Z till PS3

Det ser riktigt häftigt ut, men då du inte har någon kontroll över vad som händer blir det extremt självspelande, nästan som om du tittade på en interaktiv film istället för att faktiskt spela ett spel.

Du har naturligtvis mängder av specialattacker också, men inte ens dessa består av mer än att trycka på en knapp när en mätare är fylld och sedan hoppas att din motståndare inte kontrar på något sätt - vilket för övrigt också sköts med en eller ett par knapptryckningar. Spelvärlden får ofta kritik för att bli allt för linjär och självspelande och Dragon Ball Z: Ultimate Tenkaichi är ett praktexempel på just detta.

Det är riktigt synd, då det finns mycket som faktiskt är väldigt bra med Ultimate Tenkaichi. Först och främst är det riktigt snyggt, med en grafisk stil som nästan perfekt imiterar Akira Toriyamas tecknarstil. Tack vare det kommer man in i stämningen och känner sig som en del av Dragon Ball-universumet.

Spelet är också fullproppat med spelbara karaktärer. Drygt 50 stycken närmare bestämt, alla hämtade ur seriens rika mytologi. Lägg därtill möjligheten att skapa egna karaktärer och uppleva enspelarläget med din egen kreation så låter det riktigt lockande.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!