Recension: Need for Speed: The Run • Sida 3

För spelets verkliga vinnare är inte handlingen - vilken som bäst är sämre än vilken Fast and the Furious-del som helt - och ibland knappt racingen i sig utan miljöerna i vilka Need for Speed: The Run utspelas. De är varierande och i flera fall mycket vackra.

Frostbite 2-motorn kan det där med att hantera ljus och partiklar för när solen strålar igenom träden och skapar vackra strålar genom morgondiset blir man lite tårögd, och inte enbart för att du får ljuset rakt i ögonen. Tyvärr kan du inte säga det samma om karaktärerna i videosekvenserna som ser stela och onaturligt stirrande ut.

Men vi lämnar de negativa delarna och tittar lite på de positiva aspekterna. Allt eftersom du spelar igenom de olika sektionerna av kampanjen låser du upp utmaningar för respektive sektion. De är uppdelade på både område och på biltyp - som till exempel muskelbilar, sportbilar etc. - och utspelar sig på minst lika varierande platser som i kampanjen.

Utmaningarna är faktiskt en roligare del av spelet än den man lagt ner mycket tid och pengar på. Dessutom kan du låsa upp nya bilar och få erfarenhetspoäng för att få tillgång till nya färdigheter, vilket i och för sig även gäller för enspelarkampanjen och flerspelardelen.

Precis som i Need for Speed: Hot Pursuit ger samtliga delar av spelet erfarenhetspoäng till en och samma pott vilket gör att du faktiskt inte behöver spela kampanjen mer än en gång då du låst upp samtliga utmaningar efter första genomspelningen. Det kan låta lite kontraproduktivt men är i praktiken en klar fördel då enspelarkampanjen är spelets svagaste del.

När jag spelar utmaningarna, och flerspelardelen också för den delen, vilket även den är klart bättre än kampanjen, retar jag mig inte heller lika mycket på spelets lite schizofrena inställning till hur du kör bilarna. Black Box vill uppenbart göra ett actionbetonat spel men verkar också vilja ge titeln en viss verklighetsförankring.

Detta blir ett problem då spelet vill att du ska köra som årets biltjuv men tillåter inte att du kör som en, på grund av sina snäva begränsningar i hur och var du kan köra.

Allt för ofta får du en automatisk tillbakaspolning bara för att du är ute och ränner i refugen någon kort sekund och då dessa tillbaka spolningar är begränsade kan de inträffa när du är nere på din sista vilket ofelbart leder till att du får börja om från start. Det samma gäller när det kommer till krockar.

I Hot Pursuit var spektakulära krockar en del av spelet och mycket förlåtande. I Need for Speed: The Run kör du på samma sätt men bilen har en inbyggd tröghet vilket jag tror har lagts in för att ge lite realism.

De negativa aspekterna av Need for Speed: The Run får tyvärr för mycket utrymme och dränker de positiva delarna av spelet. För det positiva finns där i utmaningarna, flerspelarläget och miljöerna. Tanken med en bakgrundshistoria är god men stolpar upp hela upplevelsen alldeles för mycket.

Den schizofrena hanteringen av bilarnas fysik kontra de snäva begränsningarna i spelmekaniken gör ofta hela upplevelsen frustrerande och skapar irritation som går ut över spelet i helhet.