Syndicate var ett av mina favoritspel till Amiga 500. Jag spelade det non-stop i flera månader och älskade varenda sekund av det. Så min första reaktion när Electronic Arts och svenska Starbreeze utannonserade en nyversion av spelet var samma som hördes på många forum runtom på internet.
"Varför ett actionspel i förstapersonsperspektiv?", frågade jag mig.
För jag minns ju den futuristiska staden, den isometriska vyn, de coola agenterna med cybernetiska kroppsdelar, hjärntvättandet, gauss-automatvapnet, uppgraderingarna. Alla dessa saker gjorde ett starkt intryck på mig. Och dessa minnen vill ju inte solkas ned.
Men det fanns ju uppenbara brister i originalet, såna som inte ens då var särskilt roliga. Och då menar jag främst den haltande bilduppdateringsfrekvensen (trots att jag faktiskt hade en hel megabyte i internminne), den helt omöjliga sista nivån och det plottriga upplägget som gjorde det riktigt svårt att faktiskt se vad som hände i spelet.
Kanske är det inte så dumt med en nyversion trots allt.
Syndicate, som släpps den 24 februari 2012, är alltså ett actionspel där du spelar agenten Miles Kilo som arbetar åt Eurocorp, ett av de stora syndikaten som styr världen. Regeringar är utdaterade, och all makt ligger nu hos megaföretagen som kämpar om att kontrollera så mycket av världen som möjligt.
10 minuter från kommande Syndicate
De gör detta tack vare att så gott som alla i hela den civiliserade världen har inplanterat chip i sina hjärnor, för att få tillgång till appar och livsförbättrande funktioner. Men i vanlig ordning innebär det att de vinstdrivande företagen nu har tillgång till befolkningens sinnen. Och som specialagent har du ett alldeles eget specialchip som ger dig en hel del militära funktioner.
Det är faktiskt dessa som ger Syndicate sin egen stil, då dina specialfunktioner är både snygga och riktigt användbara. Det gäller främst de som används under stridens gång. De passiva ger dig mer information om omvärlden, som passiva beteckningar på föremål i din omgivning. Med hjälp av dessa kan du se var ledningar går och var du ska ta dig härnäst.
Andra ger dig en strategisk fördel, som röntgensynen där fiendernas kroppssiluetter visas bakom väggar och skydd. Eller möjligheten att hacka det mesta där ute. Det fungerar finfint när du vill kontrollera maskineriet, som att aktivera försvarssystem.
Men jag vänder mig ändå mot tanken att det faktiskt ska gå att beordra andra människor att döda folk - och även sig själva - mot sin vilja. Där någonstans anser jag att man balanserar lite väl mycket på kanten för vad som kan anses vara fusk, och som därmed inte blir ett dugg roligt att spela. Var är utmaningen i såna fall?
