Eurogamer.se

Recension: Rabbids: Alive & Kicking

Partyspelen förökar sig som kaniner

Jag gillar minispel. I en värld full av mastodonttitlar och evighetslånga äventyr tycker jag det är skönt att titt som tätt koppla av med ett översimplifierat och minutlångt litet spel som helt fokuserar på en enda detalj eller en urdum idé.

Det är dessutom något väldigt befriande med dessa småspel, i vilka det känns som att utvecklaren helt struntat i vad som kan förväntas av ett spel och istället kört sitt eget race. Det är även i form av minispel de mest kreativa idéerna oftast föds och testas på marknaden, vilket i sin tur kan lägga grunden för riktigt intressanta storspel.

Konceptet minispelssamlingar har fullständigt exploderat i popularitet sedan Wii dök upp för några år sedan, vilket inte nödvändigtvis är någonting positivt. Då dessa samlingar är relativt billiga att utveckla och säljer bra är det flera spelhus som satt i system att pumpa ut likriktade samlingar helt utan vare sig nytänk eller ambition.

Detta har lett till att det numer är riktigt svårt att hitta minispelens guldkorn, då vattendraget du letar i blivit helt översvämmad av radioaktivt avfall blandat med slemmiga alger.

Ett spel du dock alltid kunnat lita på är Raving Rabbids. Det är kanske ingen felfri samling, men varje ny del i serien brukar åtminstone erbjuda två handfulla briljanta minispel med underhållande idéer och sinnessjuk humor.

De rabiessmittade(?) kaninernas Kinect-debut är dock långt ifrån lika storartad, och med facit i hand måste jag tyvärr meddela att Rabbids: Alive & Kicking är en stor besvikelse för alla er som uppskattat kaninernas tidigare galenskap.

Rabbids Alive & Kicking - Lanseringstrailer

Förvisso innehåller titeln några helt lysande minispel, som till exempel att du och en kompis ska försöka koordinera itusågandet av ett block med hjälp av en tvåmannasåg som ni, vända mot varandra, ska försöka dra fram och tillbaka i samma tempo. Eller när kaniner hoppar upp ur ditt vardagsrumsgolv som mullvadar och ni så snabbt som möjligt ska försöka trampa ner dem igen innan de hinner fylla hela rummet. Tyvärr är glappen mellan dessa roliga moment alldeles för många och långa för vad man kan kräva av ett bra partyspel.

Ett stort problem med Alive & Kicking (ah, gamla fina Simple Minds... /red.anm.) är att det stundtals känns som ett framstressat hafsverk och inte särskilt polerat. Jag upplever gång på gång att kontrollen inte riktigt sitter som den ska och alltför ofta blir några av minispelen näst intill ospelbara för att kameran inte registrerar mina rörelser tillräckligt bra. I de spel där styrningen fungerar bättre är precisionen ändå inte ens i närheten av det vi sett i många andra Kinect-spel.

Även tempot är på tok för lågt och sänker underhållningsvärdet väsentligt. I en av utmaningarna ska du exempelvis slå på saker som kommer flygandes mot dig på samma sätt som i volleybollminispelet i Kinect Sports, men det går löjligt mycket långsammare plus att precisionen är avsevärt sämre.

Spelet i vilket du ska skapa skuggfigurer genom att försöka få din kropp att matcha en silhuett på skärmen är ungefär tio gånger segare och mer oprecist än XBLA-spelet Hole in the Wall. Och att spela en session av kaninernas svar på Guitar Hero gör dig ungefär lika uppjagad som ett paket valium, och bör ses som rena sömnpillret.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!