Eurogamer.se

Recension: Mario & Sonic at the London Olympic Games

Har det redan gått fyra år?

Jag tillhör den kategori sportåskådare som fullkomligt älskar den lidelse och showbiz framförallt transatlanter har för vana att stoppa in i idrottsevenemang. Jag får exempelvis gåshud bara av att tänka på scenerna som utspelade sig när Börje Salming fick stående ovationer av bortapubliken(!) i Canada Cup 1976 - kanadensarnas egen skryt-turnering.

Det var därför med lite ståpäls jag njöt av introsekvensen första gången Mario och Sonic med vänner möttes i tv-spelsvarianter av de klassiska olympiska grenarna för fyra år sedan - till smäktande OS-liknande fanfarer. Och nu - fyra år senare - står de där igen; men får finna sig i att spänningen lagt sig något eftersom de sedan sist hunnit mäta sina krafter i både ett vinter-OS och i Super Smash Bros. Brawl.

Inledningsscenerna i Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games är det inget fel på, de får mig att rysa lika mycket som förra gången. Men därefter rasar mycket av stämningen ihop.

2

De flesta av grenarna är varianter av samma som i förra OS-spelet, men till exempel ryttartävlingarna är helt nya.

Den första känslan är nämligen att Mario och Sonic har gjort detta förut. Det är mestadels små variationer av exakt samma grenar som för fyra år sedan som erbjuds, och vissa är så gott som identiska. Vi har sprungit 100 meter till leda i förra spelet, varför göra samma sak igen på nästan samma vis?

Grenarna är denna gång 30 till antalet och några av de helt nya sporterna känns inledningsvis intressanta i sitt upplägg, till exempel badminton, kanot och ryttartävlingar - och även om några är finurliga får de inte mig att jubla av glädje på samma vis som Wii Sports gjorde på sin tid.

Fotboll är också ett nytt, men en smula obegripligt, tillägg. Sporten är värdelös även i verklighetens OS - men med titlarna i Mario Strikers-serien färska i minnet blir grenen bara trött i jämförelse.

Kvar är också de så kallade drömgrenarna som är tio knasifierade versioner av "riktiga" OS-grenar, och som oftast skiljer sig genom att de innehåller typiska element i Mario-spel; exempelvis sköldpadds- och bananskal.

3

För tio år sedan hade vi kanske inte trott att Mario och Sonic skulle ro ihop.

För mig är det uppenbart att den självklara nyheten i ytterligare ett OS-spel med Mario och Sonic borde vara minispel ämnade för Wii Motion Plus.

The Legend of Zelda: Skyward Sword är släppt och tillräckligt många Wii-spelare kan förväntas äga ett tillräckligt antal av den modernare kontrollen - varför inte satsa på denna fullt ut?

Istället får vi ett badminton som är precis lika oprecist som bordtennisen var för fyra år sedan. Nio av tio bollar avgörs efter att spelarna duttat fjäderbollen mellan varandra tills den blir glödande och ett av lagen gör ett misstag och slår en luftpastej; för det andra laget att med eld och rök smasha hem poängen i ett klassiskt supermove á la Nintendo.

Nyheten i denna olympiads Mario & Sonic-batalj är istället staden London i sig själv - som en enda ensam bana i ett slags Mario Party-liknande upplägg.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!