Recension: Saints Row: The Third

O-helga natt

Saints Row: The Third sätter högsta tempo redan från början. Gänget 3rd Street Saints är nu mäktiga kändisar med sin egen energidryck, film på gång och en aldrig sinande ström av autografjagande fans. I detta läge begår de dock misstaget att råna en bank tillhörande alldeles fel person och efter att jag bland annat fått uppleva en hisnande actionsekvens ombord på och fritt fallande från ett flygplan landar jag och mitt gäng i staden Steelport.

Som nykomling måste jag nu åter börja från botten och arbeta upp mitt rykte och ta kontroll över staden. Uppdragen avlöser varandra i rask takt under de första timmarna med god variation, och skillnaden i ton och anslag gentemot ett liknande spel som Grand Theft Auto IV är väldigt tydlig.

Där Rockstars spelserie måhända tappat en del av lekfullheten i sin strävan efter att bli ett seriöst kriminaldrama går Saints Row: The Third åt precis motsatt håll och försöker klämma in så mycket galenskaper som möjligt.

Ganska snart har jag kört en stridsvagn genom staden för att orsaka maximal förstörelse, deltagit i ett galet och våldsamt japanskt lekprogram, kört Tron-liknande motorcyklar, base-hoppat från en byggnad med ett raketgevär i handen och skjutit ner eller kört på fler människor än jag kan räkna.

Allt detta har dessutom utförts av min spritt språngande nakna och något överviktiga prins Valiant-kopia med chockrosa hår och en lila jättedildo i högsta hugg, uppbackad av mitt gäng med likaledes löjliga uppsyner.

Möjligheterna att styra utseendet hos framför allt min spelkaraktär är nämligen väldigt god i det tillgängliga karaktärsredigeringsverktyget, och det blir därmed lite upp till mig hur kul jag skall göra det. Nog drar jag på smilbanden några gånger men det står också snabbt klart att detta är en typ av humor som inte håller särskilt länge.

Humorn i övrigt är av lika varierande kvalitet. De mer eller mindre galna uppdragen, storyn och mina medkumpaners dialog bjuder faktiskt på några genuint underhållande tillfällen, men än oftare slår det fel. Hela spelet kastar bort alla pretentioner och fylls med våldsglorifiering, droger och ett extremt sexistiskt synsätt.

Tanken är förmodligen att det genom att allt är draget så långt skall vara svårt att ta något av det på allvar, men oavsett ironiska blinkningar har jag svårt för den extremt grabbiga humorn och jargongen.

För varje fniss åt poängen jag får när jag förstör en Smart-bil eller sparkar någon i skrevet, eller när polisen ber mig lägga ner mina vapnen (men med autograf på), lika osmakligt tycker jag det känns när jag skall meja ner halvnakna prostituerade i parti och minut, eller ge mig på trafficking där jag också har valet att behålla sexslavarna för mig själv.

Jag säger inte att man inte skall få skämta om allt, för det tycker jag åtminstone nästan alltid att man kan. Här uteblir dock allt som oftast någon slags poäng och det blir bara plumpt och pubertalt. Spelet har en rekommenderad åldersgräns på 18 år, men varför fyller man det då med saker möjligtvis en 12-åring skulle finna roliga?

Att ett av spelens vapen är en lila jättedildo är ett exempel där det bara känns som att klassens clown skriker "titta på mig så tokig jag är!".

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!