Recension: The Book of Unwritten Tales

Roligaste äventyrsspelet på 18 år?

Året var 1993 - ett år som skulle ändra min syn på datorspel för alltid. Tidigare var spel inte roliga för att det var humor i dem, utan för att det var roligt att spela dem - kort och gott.

Det här året kom de två bästa äventyrsspelen som, enligt mitt tycke, någonsin skapats, Day of the Tentacle och Simon the Sorcerer. Aldrig tidigare hade spel varit så här roliga och kommer kanske aldrig att bli så roliga igen, eller?

The Book of Unwritten Tales är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr från tyska utvecklaren King Art. Det utspelar sig i en fantasyvärld med allt vad det innebär, befolkad av alver, vättar och dvärgar.

Spelet har i början dock lite svårigheter med att charma mig. Jag ser att det försöker vara roligt och att jag antagligen borde skratta eller åtminstone dra lite på smilbanden här och där. Men ingenting händer.

Kan det ha med min stora frånvaro från genren att göra och att jag helt enkelt inte är van vid att spel ska vara humoristiska? Telltales nytolkning av The Secret of Monkey Island tog jag till exempel mig igenom utan att knappt småle, så helt borta från genren är jag ändå inte - men humorn saknas. Jag spelar vidare, men tanken spökar om att jag kanske bara blivit gammal och grå sedan tonåren framför Bernard och Simon.

Men efter någon timmes spelande kommer jag på mig själv sittandes och småfnittra åt de små, men genialiska greppen King Art plockar fram. Jag glömmer för en kort stund bort min åldersnoja och fångas av den vackra världen framför mina ögon.

Överallt har King Art stoppat in referenser till andra spel. Jag ser Simon the Sorcerer och World of Warcraft om vartannat; allt ihopsnickrat på ett mycket kärleksfullt vis. Spelet får mig att glömma alla massproducerade multimiljonspelserier som är skapade enligt formulär C4. Med gott samvete kan jag till och med använda den gamla klyschan "ett spel, gjort av spelare, för spelare".

PC-trailer för The Book Of Unwritten Tales

The Book of Unwritten Tales tar även ett nygammalt grepp om genren på ett sätt jag personligen inte sett sedan Day of the Tentacles storhetstid. King Art låter spelaren kontrollera flera olika karaktärer och utnyttja dess svagheter (nåja) och styrkor för att lösa pussel. Det här kanske inte låter revolutionerande på något sätt, men det är en trevlig injektion i en ganska avstannad genre i övrigt.

Jag har de senaste 18 åren aldrig haft så roligt åt ett spel som jag haft nu. Så efter att du tagit dig an träskmonstrets äckliga soppa eller lyssnat på de tre bockarna Bruses historia ännu en gång, är det dags att gå vidare. Simon har äntligen kommit ut ur garderoben för att stanna och går numer under namnet Wilbur.

9 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The Book of Unwritten Tales Roberth Läckström Roligaste äventyrsspelet på 18 år? 2011-11-29T11:00:00+01:00 9 10

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!