Recension: Sonic Generations

Det var bättre förr

Det fanns en tid då ett släpp av ett nytt Sonic-spel var en av det årets största spelhändelser. Sedan dess har varumärkets betydelse och värdighet devalverats allt mer för varje år som gått.

Sega har under åren efter den ursprungliga trilogin spottat ur sig en hel hög spel med den blåa igelkotten i huvudrollen, vars kvalitet har varit allt ifrån väl godkänd ändå ner till mer eller mindre katastrofal. Historielektionen Sonic Generations, som släpps för att fira seriens 20-årsjubileum, speglar denna nedåtgående spiral mycket väl.

Premissen för Sonic Generations är att ett mystiskt monster avbryter Sonics födelsedagsfest, kidnappar hans vänner och bokstavligen river hål i tiden. Sonic vaknar upp i något slags ingenmansland och måste återställa diverse händelser från sitt förflutna för att frigöra sina vänner och rädda dagen.

Iden är i grunden god, men tyvärr får berättelsen ta lite för stor plats och röstskådespelet är av den mjäkiga typ vi fått vänja oss vid sedan filurerna började tala. Spelet börjar hur som helst väldigt lovande. Banorna går i kronologisk ordning och under den första hälften av dem känns det som Sega förstått vad som en gång gjorde serien så fantastisk.

Det är snabbt, kompromisslöst plattformshoppande i underbart färgglada och fantasifulla miljöer. Som grädde på moset spelas omgjorda versioner av några av seriens absolut bästa musikstycken i bakgrunden.

Sonic Generations - Lanseringstrailern

Varje bana har två olika varianter. En spelas helt ur det gamla klassiska tvådimensionella perspektivet, vilket alltid är den bästa versionen. Den andra spelas på det sätt vi fått se sedan det första Sonic Adventure på Dreamcast, med kameran bakom ryggen.

Anledningen till att den platta varianten är den bästa är inte enbart av nostalgiska skäl, även om mina kära minnen såklart påverkar en del. Kontrollen fungerar bättre, hoppandet är mer exakt och det snabba tempot känns mer hanterbart.

Sega har aldrig riktigt lyckats överföra spelbarheten i de äldre titlarna till den tredje dimensionen. Detta problem kvarstår i Generations, då det ofta känns som om Sonic styr sig själv och att nästan allting går på räls.

Så fort det blir dags att skutta mellan plattformar blir det omöjligt att fortsätta kuta. Kameran hänger inte riktigt med och ibland vet jag helt enkelt inte vart jag ska ta vägen och hoppar rakt ut i ingenstans, med en onödig och frustrerande omstart som följd. Det fungerar emellertid dugligt och under de inledande nivåerna är som sagt underhållningen på topp.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!